Krönika: ’Det är något som lyser rött där framme...det har det gjort hela tiden...’ | Fria.Nu

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Benny Holmberg

Läsarnas Fria

Krönika: ’Det är något som lyser rött där framme...det har det gjort hela tiden...’

Kunde man inte skönja en antydan av landsfader i hans framtoning som skulle likna Erlanders? Där låg i alla fall inbakat ett finurligt folkhemsanslag i den myndiga tonen med de magistralt gammelmodiga formuleringarna : ”Den som är satt i skuld är icke fri...” Och där fanns också en färg av Per-Albin, fattighjon och backstugesittare, uppvridet till nykterhetsrörelse direkt hämtat från den genuina folkhemsrekvisitan. Det hela var också blandat med en strängsk plånboksideologi hopbunden av gummisnoddar och kvarhållen av byxhängslen. Och nog var alltihop förskönat med lite vändkorsromantik från den gamla skeva idrottsplatsen i Vingåker lagd i ett kameratillvänt sommarbakljus med vithåriga pensionärer sittande i bänkrader i gräset andäktigt lyssnande.

När han stod där med sin betydelsetunga gestalt ute på isen omsorgsfullt vinterklädd i mössa och vantar, rosig om kinderna av småkylan i den där dokumentären av journalistprofessorn Erik Fichtelius och i lågmäld och förtroendefull ton talade då undrade man hur han tänkte. Karln viskade ju inför oss alla. Talade med ett självbelåtet och tryggt men lågmält anslag. Det tycktes vara ett resonemang menat för den närmsta kretsen. Var det utifrån en position där han uppfattade sig själv som vår självklare förtrogne? Använde han sitt tonfall som ett politiskt medel, med den lugnande intoningen, de karakteristiska och bitvis djupa suckarna och de avspänt långa utandningarna, som så ofta varit imitatörernas lycka och som fick att-satserna att färgas medialt betydelsedigra och inta ett statsmannaaktigt tonfall och äga betydelse. Lägg därtill ett 'schlagschs' politiker-'sche'-ljud som ger en underbygd tyngd åt vad han säger. Använde han detta som ett politiskt vapen? Körde han med infärgning av sig själv med samma förföringskonster som skådespelare använder sig av?

Hade han förväxlat Sveriges Radio Television och hela den allmänna etern med sin partiorganisation och dess samlade och förväntade partiomsorg om honom? Att alla som såg på dokumentären var partitrogna lokalfunktionärer som befann sig inför ett val och behövde valammunition? Att alla självklart var vänligt inställda? Att hela Sverige var en enda homogen partikongess? Blev de eviga dagarna av uppspelad folkrörelseman, i en bred folkrörelse till ett handikapp där han inte längre förmådde skilja på helheten och delarna, det ena och andra. Vän eller fiende. Aldrig ensam- alltid ensam. Ungefär som diktatorn som behövde sina slavar att viska på vagnen, som skiljde ut rätt och fel åt den Store, som pekade ut vän och fiende. Hade hans HSB*-politiska medvetande blivit till sitt eget förgörande omfång och förfång i sådan grad att han vid varje antydan till avskiljande åsikt i partistyrelse såväl som i riksdag skåpade ut sina motståndare, medsittare i partistyrelsen, såväl som journalister eller vilka det nu var då han inte kunde skilja katt från hermelin. Att han inte längre var hemma någonstans annat än hos sig själv i HSB-staten. *(HSB= Han Som Bestämmer) Var det ett politiskt tonfall han införskaffat och utformat under den långa vandringen upp genom alla nivåer i partiorganisationen där alla som stod i hans väg var motståndare per definition och i förlängningen fiender? Där det inte fanns kvalitétskillnader mellan åsikt och motståndare? Där han mitt i teve skällde ut en 'enkel partiarbetare' och apostroferade henne som 'ni kommunister' när damen i fråga som varit partiarbetare i rörelsen längre än Göran Persson funnits, bara ställde en enkel fråga om arbetslöshet.

När han sedan köper sin gård för 12 miljoner och diskuterar öppet i pressen om sin lust att bli lantbrukare, eller rättare sagt att han är en skogsmänniska, är en lantbrukare, ja helt enkelt är en bonde i nyblanka gröna stövlar, då är det så oblygt i förhållande till skogsmänniskor och lantbrukare att man ställer sig frågan: Kan man köpa sig till att bli skogsmänniska, lantbrukare? Växte ödmjukheten inte i skogen? Eller med pengarna? Vad säger bönder, skogsarbetare? För att inte tala om älgarna, råddjuren? Vargarna?

När han i ett enda och omedelbart slag förvandlas från socialdemokratisk ideologisk ledare till en näringslivsguru som åker omkring och talar, svindyr att anlita, med timpenning på hundratusentals kronor, i frågor om hur man skall förverkliga sitt koncept och generera vinster, hur riskkapital skall hanteras och förmeras, rids han inte då av en enda liten antydan till någon liten eftertankes kranka blekhet? De ideal som han förespråkat i decennier, var fanns dom? De socialdemokratiska? De socialistiska? Rymdes allt detta i denna väldiga kropp. Fanns där språng och fickor som väl härbärgerade allt från att vara socialist till att bli rådgivare åt riskkapitalister, från kommunalpolitiker till bonde. Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Till att förvalta sitt pund- vara sin egen närmsta dräng på tolvmiljonersgården. Var det hans egentliga ärende här i verkligheten?

Hur klarar han ut dessa olika persona? Att särskilja på grannlåten? Om nätterna? När ruelsen kommer rusande? När han ligger där på gården mitt i pyjamasen? Är det inte just den opportuna retoriken som är den sadel han suttit och sitter i och där ändamålen verkligen helgar de medel han använder och som gör det hela möjligt. Varje politiskt läge har ju sitt eget persona för en opportunist. En genuin opportunistisk pragmatiker tjänar varje politiskt ögonblick med just dess speciella förutsättningar. Det är den fullfjädrade opportunistens axiom.

Eller när han förhåller sig till sina medarbetare är det inte en sanslös nästan vidrig vokabulär han presenterar. Han beskriver Mona Sahlin som ett klent intellekt men som är bra att sälja politik. Han beskriver Maud som överviktig. Han var väl feminist? Sa han inte de? Hans epitet på sina tidigare partikamrater och politiska vänner är helt enkelt hutlösa. Hur har han råd med detta? Inom sig själv?

Och vad blir då hans eftermäle? Att det var han som stängde och låste folkhemmet och att det bara var för Rheinfeldt att slänga nyckeln?

Det fanns ett iögonfallande moment i den fichteliuska dokumentären när Göran Persson precis i  inledningen sitter framför kameran med det vänligt inställda ansiktet och halvreser sig lite och pekar in mot kameran och säger: 'Det är något som lyser rött där framme...det har det gjort hela tiden...'  Detta får en djup symboliskt innebörd i kraft av den rödlysande lampan, och att han ställer sig frågande till detta märkliga faktum...att den har lyst hela tiden...denna röda lampa som blinkar där framme...

Benny Holmberg

 

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Krönika: Vid akut migrän.

När jag låg i framstupa medicineringsläge och läste bruksanvisningens varningar för möjliga biverkningar infann sig en vag känsla av att jag borde ha läst detta innan införandet av torpedkapseln.

Jag hade migrän. En läkare hade ordinerat Pronaxen. Medicinens bruksanvisning upplyste om att det fanns två sorter att ta, dels en i tablettform och dels en s. k. suppositorier att ta där bak med direktverkan.
Jag valde den senare.
”Gå gärna in på toaletten eller inta sängläge” sade instruktionerna. Jag låg snart i sängen med torpedkapseln införd och väntade på den stora effekten.
Det var då det började...

Läsarnas Fria

© 2022 Fria.Nu