Krönika: Att återvända hem | Fria.Nu

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Ellen Lagrell

Läsarnas Fria

Krönika: Att återvända hem

Det är en märklig känsla att återvända till sin hemstad och upptäcka att något har förändrats och att man plötsligt inte hör hemma där längre.

För länge sedan hade kanske tåget gnisslat och krängt. Människor hade kanske sorlat runt omkring mig och hängt genom fönstren, spejande efter nära och kära. Kanske, jag föreställer mig det.

 

Nu glider vagnarna ljudlöst genom åkrarna i stadens utkant. Likt en larv på tusen rullande ben passerar vi företagsbyggnader och industrikomplex på väg mot min slutstation. Det är tyst runt omkring mig. Utsidans eventuella läten och larm tränger inte igenom de tjocka väggarna med sina förseglade fönster. Trots sommarhettan utanför fryser jag i den luftkonditionerade kupén och människorna därinne värnar om sina sfärer. Någon mumlar i en telefon till någon annans förtret och jag förbereder mig avskärmad för ankomsten. Hemkomsten.

 

Vi är många som någon gång lämnat våra hemorter för andra platser. Alla har sin egen historia, sina egna omständigheter och sin egen relation till platsen som närt oss. Kanske har vi familj och vänner kvar på hemorten och återvänder då och då. Kanske regelbundet, kanske alltmer sällan.

 

Min känsla av att återvända har förändrats genom åren. I början var det i barnslig förtjusning över att träffa vänner som skulle bli glada att återse mig. Som arton-, nitton- eller tjugoåring fantiserade jag inför hemresorna om hur vi ställde till med fest och allt var som förut. Alla de gamla vännerna var sig lika, även jag var densamma, och det var som att gästspela i tillvarons ljusaste ögonblick. Jag undkom det gråa i vardagen där hemma.

 

I flera år var det så. Vardagen upplevde jag på annan ort, i mitt nya sammanhang där tillvaron fortfarande var ny och spännande. Nya människor kom in i mitt liv och jag, utan att riktigt märka det förrän det var uppenbart, stod i ständig förändring. Så även de gamla vännerna där hemma.

 

När man besöker en plats sällan är det lätt att föreställa sig att livet står stilla där. Att alla är de de en gång var, orörda av tiden och livets gång. Men plötsligt blev jag varse en process som hela tiden har pågått. De gamla ungdomsvännerna hade alla gjort olika livsval och präglats av olika omständigheter. Själv hade jag bott i en annan stad, lärt känna nya vänner och engagerat mig i sammanhang som format mig. När vi nu träffas, knappt mer än en gång om året, har någonting försvunnit. Jag upptäcker det plötsligt och slås med kraft av att vi inte har något att säga varandra. Att ett tomrum har uppstått mellan oss.

 

Livet har gått vidare, tagit ett kliv in i nästa fas, och jag står förvirrat handfallen en stund. Jag vet inte hur mycket av detta som händer bara mig och hur mycket som är ömsesidigt, men jag anar att jag alltmer bleknar till en bikaraktär i deras värld. En glad figur som dyker upp i festliga sammanhang, och vars gästspel är ett gästspel och ingenting annat. Jag är för dem vad de är för mig. Flyktig, tillfällig.

 

En tillvaro har successivt ersatts med en annan utan att det på något vis känns tragiskt eller sorgligt, ett lätt stänk av vemod inför det förgängliga i relationer är allt som känns. När jag sedan reser tillbaks till den andra staden inser jag att även om familjen och en eller annan närstående kamrat bor kvar där borta så är det här jag har mitt liv. Det är detta som är att återvända, detta som är hemkomsten.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2022 Fria.Nu