Krönika: Lyxfällan och klimatfrågan | Fria.Nu

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Nils Levin

Läsarnas Fria

Krönika: Lyxfällan och klimatfrågan

Tv-programmet "Lyxfällan" kan ses som en miniatyr av den västerländska livsstilen.

TV3 är reklamkanalen som huvudsakligen sänder egendomliga nonsensprogram. Ibland dyker det upp något enstaka program som till exempel ”Lyxfällan”. Den kan vara svår att definiera men kallas i programtablån för ett livsstilprogram. Livsstilen innebär att de flesta medverkande har en hygglig inkomst men överkonsumerar framför allt totalt onödiga produkter av olika slag och hamnar i en ohållbar situation med stigande skulder för varje månad.
    In på scenen kliver då två skickliga ekonomer som med hårda nypor klipper itu bank- och kreditkort för de skuldsatta. De springer till kronofogden och banker för att försöka rädda äran åt de berörda.
    Programmet är en miniatyr av hela västvärlden, den så kallade Rika delen av världen, vi som av egoistiska skäl ägnar oss åt att kollektivt leva över våra tillgångar Vi förbrukar och skövlar mer av naturresurserna än vad naturen kan återskapa. Medan överheten lugnt och stilla tittar på.
    Direktörer i de stora multinationella bolagen talar ofta om tillväxt i tron att det är en ekonomisk term. Tillväxt är något som sker i naturen, eller rätter sagt har skett, efter som resurserna avtar mer och mer beroende på avverkningen av bland annat De stora regnskogarna och att återväxten är minimal.
 
Var hittar vi då motsvarande lyckobringande herrar som i ”Lyxfällan” för att få bukt med västvärldens överkonsumtion. Det kan bli nog så svårt då världens självutnämnda expertis är övertygade om att det enda rätta och oantastliga är att markanden i någon form av självsanering kommer att klara klimatfrågan på sikt. Alltså fortsatt hög produktionstakt och därmed även ökat konsumtion för att få bukt med den rådande klimatförändringen.
     Förmodligen bör vi kanske tillsätta några systemkritiker. Det finns mängder av artiklar och böcker av personer med ekonomisk och filosofisk bakgrund som har synpunkter på vår egendomliga världsekonomi. Tyvärr har de begåvade inga klara tankar eller idéer på hur förändringen ska gå till inom ramen för det rådande systemet.
    När Indien och Kina i framtiden får ett välfärdssamhälle i likhet med västvärlden ökar givetvis utsläppen enormt. Jag förmodar att ingen missunnar kommande generationer indier och kineser att färdas i sina privatbilar i milslånga köer till och från sina respektive arbetsplatser. En frihet som bilister i västvärldens storstäder har unnat sig i åratal.
   Medan nationer undertecknat Kyoto-protokollet, och därmed kan köpa och sälja frisk eller förorenad luft mellan sina länder, fortsätter isen i polarområdet att smälta och den Sibiriska tundran att tina.
 
Det går också utmärkt att som privatperson köpa utsläppsrätter vid flygresor. Ett förträffligt försök att på så sätt friskriva sitt leverne. Utsläppen kvarstår dock i obegränsad mängd. Tanken är givetvis att pengarna ska gå till forskning på framtida bränslen, men bara en bråkdel av dessa går förmodligen till den verksamheten. Administrationskostnaderna är i dagsläget ofantligt höga och äter upp det mesta av pengarna som går upp i rök.
  
 Eftersom vi under rådande förhållande inte vill eller kan leva i harmoni med naturen som våra fäder och förfäder gjorde för inte så länge sedan, är det givetvis ohållbart att leva efter perspektivet ”den sjunde generationen” som Irokeserna i Onondaga Nation i USA  förespråkar. De anser att människan har en skyldighet att lämna en bättre värld efter sig till kommande generationer. Inte en sämre.
 
 Den kände hjärnforskaren Martin Ingvar har i ett uttalande sagt, att människans hjärna inte har utvecklats ett uns sedan begynnelsen, det är endast erfarenheten som har fört nutids- människan till dagens fantastiska samhälle. En tanke lika god som någon annan.
 
    Det faller sig naturligt att avsluta de här raderna med poeten Nils Ferlins dikt ”Testad”. De första stroferna lyder: På alla frågor/blev det noll poäng/Dock var vår testning/ inte särskilt sträng.

    .                                                                                 
 
ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2022 Fria.Nu