Strax innan sjukdomen hade jag glädjen att träffa ”Mike” Greywolf och hans underbara hustru, Wanda Jones, från Shoshonefolket i Wyoming i USA. Dessa vänner kom in i mitt liv, och allt har en mening.
Under deras tredje besök i Sätila i Marks kommun, hemma hos en underbar kvinna, Carina och hennes dotter Annette, förberedde vi oss sig för den årliga ”Welcome Spring”-ceremonin, då man bygger en svetthydda som symboliserar Moder Jords sköte. I detta mörker, med glödande stenar nedsänkta i ett grävt hål i mitten, sjunger man tacksamhetssånger till Naturens under.

Man låter sjukdomar som avund, girighet och svartsjuka stanna utanför denna heliga plats, och ber Skaparen att vidarebefordra bönernas innehåll och kraft till ens nära och kära. Första gången jag var med, var jag så upprymd och tagen av stundens allvar att jag bad Skaparen att även välsigna mina fiender och leda in dem i tankar som gör gott för dem själva och bidrar med förbättringar för mänskligheten.
Men denna gång satt jag kraftlös på en stol och såg 15 personer arbeta med att färdigställa svetthyddan. Jag var blek, trött och laddad med slangar. Eftersom jag hade central venkateter, med kanyler instuckna i vener på överkroppen, kunde jag inte delta i denna heliga ceremoni. Då hade plasten smält och runnit ut över bröst och mage.
När hyddan var klar och alla stod i kö för att kliva in i Moder Jords inre, bad Mike mig att sätta mig vid hyddans ingång. Där tog han fram ett örnben inlindat i små fjäderfjun, en visselpipa från hans farfars tid.
Så ljuv var musiken han spelade på den, att alla stod andäktiga i kön. Deras ögon fylldes av tårar, solen låg som ett mjukt varmt täcke över oss och naturen höll andan.

Åt samtliga väderstreck bad Mike högt och tydligt till Skaparen, med svetten rinnande över kroppen. Han grät helt öppet, samtidigt som han överräckte till mig röd jord från hans hemby i Wyoming, Wind River-reservatet, och förkolnat trä från brasan.
Jag åt och jag spydde, men det bekom mig inte. För jag kände en hand som lyfte mitt hjärta, och lika plötsligt som det börjat så slutade det. Jag reste mig upp, gick till min bil och åkte hem.
Dagen efter kände jag en kraft och stabilitet i min fysik. Jag ringde upp Carina och frågade om jag kunde hjälpa till med något. Det skulle städas upp efter ceremonin, vilket innebar att Moder Jord fick tillbaka det vi lånat. Grenar och kvistar brändes i en öppen brasa och i virket satt deltagarnas sjukdomar, våndor, sorg och smärtor.
Stenarna, som nu hunnit svalna, placerades i en ring i en skogsglänta och hålet i marken fylldes igen.
Carina berättade att Mike dragit sig undan som ett sårat djur efter svetthyddeceremonin. Längst in i ett hörn i källaren i boningshuset, skrek han ut sin smärta. Kroppen skakade av konvulsioner och ögonen fylldes av tårar. Smärtan var oerhörd. När kroppen inte kunde ta mer föll han i en djup sömn. På morgonen var allt borta och en ny dag randades.

Men Mike, jag och Skaparen vet vad som hände. Det finns saker man inte kan beskriva i ord. Det enda som återstår är att säga ”Tack, Skaparen, för att du drog ut min sjukdom och tack, Mike att du blev ett filter som gjorde det möjligt!”
Jag har blivit adopterad av Mike och Wanda, så jag har fått nya familjemedlemmar. Min dröm är att resa till Wyoming och hälsa på dem. Ett Shoshonenamn fick jag också, som jag av respekt för deras seder ej kan uttala utanför deras reservat. Men på engelska så heter jag Peter ”Talks A lot” Brych.
Ett namn jag bär med stolthet.

Peter Brych