Latinamerika är TV-novelas, såpoperor, och privatägda kanalers TV-nyheter två sidor av samma mynt. De är inte bara två program i samma kanal. Båda uppnår även den bittra eftersmaken som endast överdrivna och tomma Hollywoodproduktioner förmår. Dessa smått bisarra fenomen möts i den oupphörliga dramatiken livet längs denna kontinent enligt dessa innebär. Ett effektivt opium för folket.

I novelan är överklassens tristess och svartsjuka den genomgående kontentan, och från nyheterspodierna är det samma överklass, tillika maktetablissemangs, ekonomiska och politiska intressen som bestämmer vad som är nyhetsvärde eller inte för en hel kontinent. Många latinamerikanska länder har sina egna novelasproduktioner (ibland stolt omtalade likt nationalhjältar) liksom de olika maktskikten får sina åsikter och agendor uppvisade och oemotsagda i privata, självägda mediastationer. Här sitter politiker och journalister i samma båt i skådespeleriets inbjudande atmosfär. Receptet tycks vara detsamma för såväl las novelas som nyheterna, och det man kanske borde kalla för en "tittarframgång" är i det här fallet omöjligt att göra, med tanke på att tittarna lämnas med väldigt få alternativ till att kunna välja annorlunda.

De privatägda kanalernas nyhetssändningar, ackompanjerade av filmmusiksliknande öppningssymfonier påminner en mer om en trailer till en blockbusterproduktion än signaturmelodin till en nyhetstimme. Detta är emellertid många latinamerikaners enda mediafönster genom vilket de kan blicka ut över världen med. Detta fönster har emellertid inte effekten andra fönster kan tänkas ha; det vill säga som en språngbräda vidare till nyfikenhet, information och fördjupning. Den har snarare effekten av en spegel. En envägskommunikation. Man ser inte till andra sidan, och kan därför inte bedöma den, vet inte att den existerar.

Åskådaren finner inget djup. Istället är det yttervärlden som har möjlighet att stirra tillbaka - men här låter den medvetet bli att göra det. Från den ensidiga och ideologiska rapporteringen från de latinamerikanska gatorna, från arbetarkvarteren, från den genomgående americanons tillvaro syns inget djup. Bara ord, bara känslor som anspelar på folks rädslor och fördomar gentemot varandra. Sprickor i en kontinental ovisshet och längtan efter uppgörelse med sin egen historia. Splittringar som de mäktiga rösterna skrapar på med befolkningarna som verktyg. Eftertanken och analysen är aldrig en del av vare sig novelans eller nyhetssändningarnas manuskript. Tydligt inte heller en del av deras intentioner. Liksom intresset av någon som helst social förankring.

Denna uppställning av dramatik och verklighetsfrånvaro formar en närmast kollektiv apati hos befolkningar utan andra informationsalternativ. De nyheter som presenteras, och sättet de sänds ut på, är inget annat än psykologisk krigföring i popcornformat. Nyheterna är genomgående likriktade, närmast författade av politiska baktankar förankrade i ekonomiska makters händer. Den privata mediasfären som alltmer dominerar världsutbudet och formar individers åsikter, och som under en längre tid plöjt obehindrade segrar främst i tredje världen, kännetecknas inte främst av sin kvanitet, utan av sin brist på kvalitet. Inget av detta sägs med baktanken att försvara statliga medier, men den privata oceanen av mediaalternativ efterapar varandra mer än de statliga och med en ännu bristfälligare vilja eller intention till objektivitet.

Dagen lider mot sitt slut. Mörkret faller fort över den här delen av världen. Den avtagande värmen sprider en kollektiv förnimmelse av utpustning. Under djup koncentration, i samlingar kring restauranger, barer och affärer sjunger TV-novelans bombastiska signaturmelodi ut till folk med förförande sprängkraft som när en president som håller direktsänt TV-tal. Effekten är densamma, hänförelsen är mäktig, påtaglig och stämningen kan en förbipasserande eller betraktande ta på. Ofta tar novelan vid där nyheternas eftertexter slutar, vilket gör att de smälter samman och suddar ut gränsen mellan verklighet och fiktion. En gräns mellan dikt och verklighet som kanske inte ska finnas eller finns, men likväl den gräns som journalistikens etik ändå reser sin existens kring.

Fastän inte mycket tycks föra historien vidare i såpoperornas fagra och plastikopererade värld sitter de flesta som fastklistrade, tysta, ibland även uppklädda framför TVn. Det är som en andaktsstund, ett komplement till kyrkorna som i Latinamerika annars kräver en del av människors tid och engagemang. Vad kräver tystnaden och koncentrationen som dessa oupphörliga novelas omringar sina tittare med, varför är dessa så ofta populära hos de fattigare delarna av befolkningarna i Latinamerika? Är det en slump eller rentav en politisk handling där reklamintäkter inte är enda baktanken, utan att även, just, rikta människors uppmärksamhet mot något oåtkomligt. Mot en värld som inte existerar. Den värld som såpoperor och nyhetssändningar ockuperar och mångt uppfunnit själva. Där alla är antingen är vackra och rika, eller fattiga, brottslingar och faror mot samhällstryggheten. En svart eller vit värld utan något emellan. Syftet tycks vara att hålla människors blickar och engagemang så långt borta från annat som det är möjligt. Från sig själva. Från socialt engagemang. Från att kräva rättvisa arbeten. Från att kräva bättre samhällsförhållanden. Det handlar om massmedial krigföring mot dem som inte ska resa sig.

I regnskogen är det långt från alla som har tillgång till el, och än färre har tillgång till TV-apparater. Men för dem som har är novelas allvarliga saker. Alla som kan följer dramat i såporna, och de som inte har tillgång till TV sluter upp hos dem som har. Dona Yuca följer händesleutvecklingen med stor inlevelse. Hon lever i byn Muratuba, dit el och rinnande vatten ännu inte har nått, men tack vare strömbatterier kan invånarna i byn förse sina hem och TV-apparater med ström. Ofta unnar hon sig en cigarett bestående av tobak inlindad i vanligt skrivblockspapper medan hon efter middagen i skymningstimman slår sig ner för att följa de dramatiska vändningarna i såpornas värld.

I mångas hem finner man inga dagstidningar - de når inte ut till befolkningen i djungeln. Men väl där är det desto vanligare att stöta på skvallertidningar av alla slag, som har som främsta uppgift att diskutera och spå i de senaste vändningarnas och kärleksförklaringarnas betydelser i såpornas värld. Kanske är det de absurda kontrasterna mellan såpornas storstadsdominerande societetsliv och regnskogens tillvaro som gör att människor i Amazonas tar saken på så stort allvar. Klart är i alla fall att de genom TV-rutorna blickar in i en annan värld, oavsett om den världen finns i södra Brasilien eller endast i somligas föreställningar om söderns brasilianska storstäder.

Hur långt befinner sig egentligen dessa funderingar från sanningen? Lika långt som de privata TV-kanalernas regisserade nyheter och trollbindande telenovelas? Eller kanske rentav närmare sanningen. Kanske bara psykologisk krigföring i popcornformat.