När omvärlden 1992 vände Afghanistan ryggen föll en tung skugga över landet som då hade genomlevt ett deccenium långt inbördeskrig. Över en miljon människor hade dött och ytterligare år av strider väntade. CIA och Washington hade bistått talibangerillans väg till makten genom att fördriva dåvarande ockupationsmakten Sovjetunionen hem till samhällskollaps i slutet av 80-talet. När Sovjet försvunnit frånsade sig väst ansvaret för landets återuppbyggnad och återgick till kalla kriget. Talibanerna stängde därefter dörren om Afghanistan för omvärlden.

Idag är USA och talibanerna bittra fiender. Stora delar av de tre miljarder värda vapenbestyckningar USA försåg talibangerillan med mot Sovjetunionen är fortfarande i omlopp och riktas nu mot sina gamla ägare: de nya fienderna. USA invaderade Afghanistan 2001 till följd av att talibanregimen och terrorgruppen al-Qaida, med baser i landet, utpekats som ideologiskt och militärt ansvariga för attackerna mot New York 11 september samma år. Andra skäl man uppgav, för att vinna en skakad omvärlds medhåll, var att störta en brutal diktatur för att bygga en modern demokratisk stat. Även produktionen av opievallmon - den ört som används för att framställa heroin, opium och morfin - sa man sig vilja utplåna. Idag, snart sex år senare, är inget av målen uppnått. USA och Nato ses som ockupationsmakter och civilbefolkningens misär är bestående, antalet dödsoffer stiger alltmedan opiumproduktionen blomstrar.


USA har 20,000 soldater stationerade i Afghanistan. Ändå har talibanerna lyckats omgruppera sig och erbjuda militärt motstånd och Usama bin Ladin, al-Qaidas "bankir", är fortfarande på fri fot. Strider mellan västallierade styrkor och talibaner har trappats upp under det gångna året och civilbefolkningen har drabbats hårdast av den bräckliga, om ens befintliga, demokratins återkomst till landet medan storföretag och ockupationsmakter gör lättförtjänta miljarder på stulna naturresurser. De sunniislamistiska talibanerna, som styrde Afghanistan enligt de strängaste tolkningarna av sharialagarna världen hittills skådat, befinner sig i de ogästvänliga bergslandskapen intill gränsen till Pakistan, i områden där opiumproduktionen är som störtst.


Efter att först enkelt ha besegrat den militärt underlägsna talibanarmén efter tre veckors strider installerade Bushadministrationen Hamid Karzai som landets nya ledare, en affärsman med förflutet som rådgivare till multinationella företag med regionala oljeintressen. Kort efter att Karzais stab tog över styret i ett av USA och multinationella företag numera neoockuperat Afghanistan förverkligades de planer och intentioner som egentligen klädde de fagra orden om att "befria civilbefolkningen" eller att "bringa fred och demokrati till Mellanöstern". Bland annat förverkligades omgående planerna om en gasledning som klyver genom flera länder i Mellanöstern. Gasledningens mynning lades längs Afghanistans kustremsa vid Kaspiska havet med syftet att utvinna naturgas till reapriser. De humanitära anledningarna till störtandet av talibanregimen visade sig snart komma i andra hand, liksom uppbyggnaden av ett nytt civilsamhälle. USA:s utrikespolitik är global ekonomisk kolonialism inlindad i ett "krig mot terrorismen" som emotsagd förevändning. En politisk tvångstanke vicepreisdenten Dick Cheney målande förklarade när han ursäktade landets göranden i Mellanöstern:

- Vi [USA] kan inte hjälpa att Gud endast placerat olja på vissa platser i världen.


Afghanistan är rikt på naturresurser och opiumproduktionen har återigen blivit en gynnsamm affär, efter att ha hållit en relativt låg profil under talibanernas tioåriga vanstyre. Under skördperioderna dränks de södra bergssluttningarna i vitt och många afghaner som varken hade det bättre eller sämre innan eller efter 11 september 2001 har förklarat att vallmopåtning mångt är enda chansen till inkomst. Afghanistan är världens största opiumproducent, 92% (6,000 ton per år), och bara under det senaste året har produktionen ökat med 50% enligt en FN-rapport. Allt större doser konverteras till morfin och heroin innanför landets gränser och den årliga förtjänsten ligger på drygt tre miljarder dollar. Opiumhandeln finansierar mångt talibanernas väpnade kamp mot de allierade och varan smugglas ut av lokala karteller som via mellanhänder ser till att drogen främst hamnar i väst. Världens största konsument av opium är USA.


Det är ingen överdrift att påstå att den blomstrande handeln är en konsekvens av USA:s ockupation och Natos oförmåga att med hot och våld som medel försöka tvinga fram stabilitet i de vidsträckta områdena i södra Afghanistan. Opiumframställningen är inte lika mycket en organiserad verksamhet som ett resultat av fattigdom och regional ekonomisk utsugning; ett dödläge utomstående stormakter skapat för snabba ekonomiska förtjänster. Den gynnsamma handelsvaran är ett bevis på den misslyckade ockupation väst anser nödvändig för att skapa demokrati men vars namn nedfläckas av de oförrätter civilbefolkningen utsätts för via de attacker och skottsalvor från de gevär som sägs ha befriat dem i första läget.


Kriget om opievallmon är en del av det globala kriget om jordens naturresurser. Västs fiender och motståndare är främst de mänskliga rättigheterna och civilbefolkningar som plågas av den globalekonomiska kolonialismen. Olja, koka, diamanter, vatten, gas och träd utförsäljs med lågintensiva konflikter eller fullskaliga inbördeskrig som följd. I slutändan förvandlas förutsättningarna för fri handel ofta till regelrätt ekonomisk ockupation, med Irak och Colombia som klara exempel. I 2000-talets opiumkrig står Afghanistan - och inte blomman - i centrum. Ockupationen gynnar drogtrafiken och blomman är snarare en symbol och bidragande orsak till det upptrappade inbördeskriget mellan ockupanter och före detta diktaturherrar. Beviset på ytterligare ett omkullvräkt samhälle.

Afghanska narkomaner röker heroin i Kabul. Den största delen av opiumproduktionen går dock till USA. Enligt uppskattningar utgör opiumhandeln omkring 35 procent av Afghanistans BNP.
Bildrättigheter: AP Photo/Musadeq Sadeq/SCANPIX

Opiumprofiterna från den legala och svarta marknaden, som vuxit ihop och blivit en och samma, finansierar talibangerillans kamp för existens och eventuella återtagande över styret över ett land som sedan kalla krigets sena 70-tal varit en ytterst instabil bricka i det geopolitiska maktspelet. De som indirekt stöder upprätthållandet av den illegala opiumodlingen är väst, och USA:s läkemedelsindustri, som åtnjuter den blomstrande produktionens vinster. Civilbefolkningen glöms bort. Deras rop på hjälp tränger inte igenom mediabruset. De slipper måhända leva under talibanregimens vansinnesfärd, vilket många använder i försvar för Natoflaggade insatsstyrkan Isafs upptrappade natträder mot det afghanska civilsamhället. Under 2007 har USA och Nato stått för fler civila mord än talibanerna. Väst kan inte erbjuda afghanerna ett annat liv än det mitt i skottlinjen, instängda i ett krig mellan två läger som båda säger sig företräda sina måltavlor.


Kalla kriget lämnade aldrig Afghanistan. Det har bara moderniserats och antagit 2000-talets konfliktsform, ett kapitel av kriget mot terrorismen där ont fortfarande ställs mot gott utan eftertanke eller förståelse. Västs närvaro i Mellanöstern infekterar fler sår än den läker, och det är hög tid för omvärlden att ifrågasätta den alarmerande utvecklingen där den ekonomiska utsugningen och rasistiska politiken ter sig ytterst tydlig i just arabvärlden. Tystnaden från västmedier är som störst kring de brutalaste diktaturerna i regionen: Marocko och Saudiarabien.


Den blomstrande opiumhandeln tycks ha trängt in och förlamat förmågan att skapa en stark opinion som äger tillräckligt mycket makt att kunna bryta den alarmerande utvecklingen i Mellanöstern, i Afghanistan, Palestina och Irak. Förlamningen har gjort medier till upprepningar av det som redan skrivits, till vilken allierad som helst på slagfältet. Vad som i själva verket är regelrätta folkmord, islamofobi och en hel omvärlds tappade förtroende för politiker beskrivs istället som bred uppslutning kring export av västdemokrati och frihandel. Vad vi tror är konflikter som blott kan lösas uppifrån är ett spel om våra åsikter i vilket vår passivitet spelar huvudrollen. Ett närmande mellan världsdelar, och framförallt människor, är helt nödvändig. Den förändringen kommer underifrån, men den hör vi sällan varken förespråkas eller uppmuntras. Det finns en baktanke bakom det. Den ska även i våra ögon anses utopisk, ohållbar, så att vi inte bemödar oss att skänka en tanke till utsatta folk. Indirekt är det detsamma som att acceptera västs ockupation av Afghanistan.


Någon lösning på situationen i Afghanistan syns inte till. Den omvärld som efter Sovjetunionens utträde vände Afghanistan ryggen gör så även idag. Det fanns en ryggmärgsreflex inom maktsfären, media och parlament som fördömde Sovjetunionens imperialism under kalla kriget. En imperialism som närde ekonomiska baktankar. De kraven ställs inte på EU och USA idag fastän deras utrikespolitik och jakt efter ekonomiska förutsättningar är densamma som Sovjets. Sex års ockupation av Afghanistan har varken lett till fred eller stabilitet. Uttryckliga krav på att Natostyrkors och USA-arméers mord och härjande ska upphöra kommer från världens befolkningar, inte från dem som äger verklig makt att påverka. Kanske är det heller inte meningen. Liksom i det kaotiska Irak har västs närvaro blott förvärrat en redan pyrande konflikt. Att ställa två dåliga alternativ mot varandra trollar inte fram ett bra, det är tvärtom helt nödvändigt att varken utmåla en talibanstyrd eller västregisserad kulissdemokrati som hållbar lösning. Ingen av dem tillgodoser civilbefolkningens rop efter rättvisa. En process måste inledas med sociala reformer, underifrån. Eller kommer president Hamid Karzai att fortsätta som han hittills gjort, och prioritera västs intressen framför folkets? Den gynnsamma opiumhandeln, som bara under 2006 ökade med 50%, lär i alla fall kunna livnära inbördeskriget decennier framöver.