Grönskan formar en öppning mellan två palmer. Bakom syns den smala kroppen av en väg. Efter ytterligare en sträcka i djungeln uppenbarar sig ett konstgalleri. Vid galleriet arbetar två konstnärer som hyvlar, målar och formar vackra skulpturer ur funna trästumpar, gör konst av vad djungeln erbjuder. Den ene konstnären täljer noggrant på tåspetsarna av en jättelik sköldpadda, den andra konstnären återvänder till ursprungsbefolkningarnas kulturer, djungelns minne, dess djur, natur och människor. Allt syns i det avlånga ansikte han hyvlar fram med beslutsamma drag. Konturerna av en svinnande värld framträder, vars skövlande front rör sig allt närmare galleriets dörrlösa entré, öppen för alla, befriad från väggar som den övriga konstvärldens ofta instängda mönster reser sin existens kring. Ljuset över konsten kastas inte av starka fotogenlampor, utan av solen.

Galleriet ligger beläget på så sätt att de flesta antagligen skulle undgå det om en fotbollsmatch ägde rum ett stycke längre bort, på den dammiga allmänningen. Den som cyklar förbi har fullt upp med att hålla sig kvar på den lutande vägen. Smala stigpassager för vandraren upp från floden, förbi bytorget - med sitt storvuxna träd med några bänkar under sig, och där kyrkan och allsalen utgör byns centrum - och direkt in i djungeln. Ljuden försvinner och ersätts av nya, vakande och levande. I den här atmosfären är det lätt att föreställa sig hur konstnärernas inspiration kommer till dem genom trädens och bladens viskningar, hur tårarna från de bortvisade och stympade ursprungsbefolkningarna ännu inte har torkat, namnlösa men starka civilisationer efter vilka tomheten märks av. Djungeln söker efter dem, efter sina inneboende, efter dem som respekterade samlevnadens premisser. De som byggde de verkliga broarna mellan naturen och människan, med andetag och vördnad hellre än med skövling och cyniska fnysningar; utan att någon gjorde några anspråk på att äga den andre.
- Livet i djungeln innebär mycket inspiration, säger den äldre konstnären och torkar bort en hand svett från pannan. Det är en slags kvalitet, fortsätter han: En annan slags kvalitet.

Den yngre konstnären, som tycks vara galleriets innehavare, urskiljer en broschyr bland all bråte och färdiga konstruktioner som vilar på marken i den antändande dagens fläktande gass. Han sträcker fram den. Broschyren presenterar färdiga träskulpturer som konstnärerna tillsammans med andra i form av ett kooperativ bedriver och exporterar, till städer utanför Amazonas, till Rio de Janeiro och Sao Paolo. Längst bak bland sidorna fastnar blicken vid något som uppmanar till eftertanke: Europeiska Unionens logga tillsammans med andra tveksamma unioner och organisationer pryder tacklistans och donationens rutor.
- Vår konst... Den yngre konstnären stannar upp i sitt arbete. Vår konsts förtjänster hamnar åtminstone i andras händer. Inte i våra. Detta säger han utan att alls uppvisa något som tyder på vare sig ilska eller uppgivenhet.

Att kooperativet bistås av unioner och organisationer med ekonomiska intressen i Amazonas och ett motbjudande överflöd av pengar är en tradition som lever inbäddad i stora motsättningar. Mäktiga aktörer sponsrar initiativ till bredare kunskaper om ursprungsbefolkningar och stödjer deras rätt till fortlevnad och gör gärna detta under en skylt med ord som talar om ett ekologiskt hållbart Amazonas samtidigt som deras verksamhet och ekonomiska ryggrad förutsätter raka motsatsen. Ökad segregation och magrare folkmassor som bor i djungeln gör att avskogningen fortlöper effektivare och plöjer vägen för nya sojaplantager utan att smutsa ner verksamhetens rykte med nyhetsnotiser som talar om så tråkiga saker som mord, hot och fördrivningar av barn från sina hem. Till och med inkomsterna konstnärerna i dessa trakter inbringar på sina verk hamnar i de stora aktörernas fickor, i tacksamhetens skepnad och skull för deras loggor på en broschyr och uppskjutna löften om publicitet i väst.

På marknaden i Santarém säljer konstnärerna sin konst. De gör det oftast om söndagarna då de beger sig av i gryningen och återvänder med skymningen. Konstnärer som på många sätt lever avskurna från det övriga samhället, hängivna åt sin konst och vars arbete de har från tidig ålder hela livet igenom, framträder som verkliga överlevnadskonstärer i en tid och ett tempo då de flesta ser på denna livsstil som allt annat än givande eller särskilt kreativt. Som personer som försöker simma åt andra hållet i en flod. I Latinamerika äter organiserad brottslighet allt oftare upp konstnärers verksamhet då en vanlig företeelse alltmer visar sig vara att utomstående och turister fotograferar konstnärers verk och sedan plagierar dem och åtnjuter stora förtjänster i städer långt ifrån, där intresserade av djungelns uttrycksformer luras att köpa vad som är stulna kopior av original.

Inkomsterna från en dag på marknaden - ofta förtjänade i sömniga men vackra städer dränkta i arbetslöshet och stirrig rörelse, av människor som kanske inte främst har konst på sina sinnen - räcker alltför oftast till en returbiljett med bussen eller båten hem. Tillbaka till djungeln, arbetet och konsten. Till kvaliteten och kreativiteten. Till ett annat tempo och världen som lever sida vid sida med den alltfler tror är den enda som finns.

Men de två konstnärerna är lyckliga, understryker dem. Deras konst uppvisar en slags dold samhällskritik, inristad i den döende djungelns representanter. Och viskningarna av saknad som djungeln blåser i vandrarens öron, ord utan bokstäver som påminner omvärlden att aldrig glömma dem som fördrivits och offrats tillsammans med stora delar av denna ovärderliga natur på marknadens sträckbänk. Arbetet fortsätter i galleriet under tystnad. Någon ropar på någon ett stycke därifrån. I ögonvrån syns någon som passerar på en cykel längs vägen. De två konstnärerna borstar sköldpaddsskulpturens stolta ansikte fri från stress och tid. Det avlånga ansiktet bär djungelns frost i sitt anlete, och släpper en inte med blicken efter det att ens blickar korsats.