Något så heligt betraktat och okränkbart som kaffets självklara plats i människans tillvaro gör att många väljer att blunda för kaffebönans dystra verklighet. Att dricka kaffe med gott samvete är nästan omöjligt. Ändå dricks det en hel del i den här världen, och som aldrig förr - 500 miljarder koppar kaffe dricks varje år och kaféjättar som Starbucks Coffee och Espresso House har utvecklats till industrier som på allvar klättrat in i de multinationella företagens finrum. Insikten om kaffebönans egentliga arom är emellertid obehaglig och ur den framträder den moderna kolonialismens cynism.

I kaffebönans fotspår vandrar en orättvis marknad, kvarlevande och legitimt arbetsslaveri och ekologiska övertramp. Priset för ett kilo kaffe är lågt för konsumenter i väst, men högt i dubbel bemärkelse för tredje världen. Är denna verklighet värd att tysta ner för andras fulländade fikastunders skull?

Det är gryning längs bergskedjan Sierra Nevada i Colombia. Don Victor stiger alltid upp först, med första solstrimman. Han har levt i de här trakterna, kring bergen, hela sitt 87-åriga liv. Han går omedelbart till köket, öppnar dörren mot bakgården, släpper in den svala morgonluften och sätter vatten att koka på spisen. När det kokar upp häller han i kaffe och rör om. Därefter placerar han en pall vid dörrposten, bereder sig en kopp kaffe och sätter sig och väntar på morgontidningen som ett av barnbarnen brukar komma med åt honom.

  Den timma Victor sitter där i ensamhet, med gryningen, tillsammans med tystnaden från en alltid soldränkt stad som ännu inte har vaknat, spenderar han med sitt kaffe. Det handlar inte endast om en ritual som upprepas på snarlikt vis varje dag, det handlar om något mer, något djupare. Något andligt. Till varje person säger sedan Victor, med sin vänliga och stolta röst:
- Det finns kaffe på spisen eller i termosen. Varsågod, det är bara att ta för dig.

I Colombia är den nationella värdigheten och folksjälen besläktad med att dricka kaffe. I gryningen dricker alla sitt kaffe, och för många symboliserar kaffet den enda lugna stunden man har om dagen. I de fattigare delarna av landet, där många äter ett mål mat om dagen eller mindre, ser man ändå på något sätt till att varje månad ha råd tillräckligt att införskaffa sig kaffe. Den colombianske journalisten, Germán Castro Caicedo, beskriver i boken Colombia Amarga ("Beska Colombia") hur liberaler och konservativa utnyttjade kaffeindustrin och dess arbetare under inbördeskriget, först under "La Violencia", och senare under 1970-talets mer lågintensiva krig där de politiska blocken förföljde varandra. Kaffeplantager inbringade pengar till företag som stödde endera parten i konflikten. Vidare beskriver han den colombianska kaffeproduktionens ekonomiska konstruktion: "40% till mellanhänder, exportörer och importörer, 10% till regeringshänder, 10% till transportörerna, 5% till Washington-styrda Oficina Panamericana del Cafés propaganda, och 5% går till arbetarnas löner".

Etiopien, kaffebönans hemland, sattes mer eller mindre på kartan tack vare sin frammalningskonst. I Mellanöstern är kaffe en meditation, något mer än en dryck att sällskapa och umgås kring. I de västsahariska flyktinglägren i Saharaöknen beskriver man kaffe som själens spegel. För italienaren är en nybrygd espresso på stående fot ingenting som görs i hast utan med eftertanke. Dessa är handlingar lika självklara som att andas. Kaffet symboliserar en del av den mänskliga poesin. Den ses av flera som mer än en dryck, är en drog för många, orsakar några besvärliga sjukdomar och har genom historiens gång blivit mångas - plantagearbetares - undergång.

Kaffeindustrin är en av världens största industrier och berör fem miljoner arbetare längs världens drygt tre miljoner kaffeodlingar. Arbetaren längs kaffeplantagerna har genom historien varit rörlig, korsat gränser från land till land och axlat svältliknande säsongsarbeten och tillfälliga uppehällen. Yrkesgruppen tillhör en av de mest utnyttjade i den genomtänkta ekonomins historia, och än idag lever plantagearbetare i tillfälliga tält längs plantagerna, under förhållanden som inte ändrat form under flera hundra år. Längs plantager lever de sina liv, lagar sin mat och uppfostrar sina barn som inte sällan och vid ännu minderårig ålder börjar arbeta längs odlingarna tillsammans med sina föräldrar. Kaffeplantager har varit människors arbetsplatser i tusen år. En plats där barnarbete ännu existerar med den tysta tillåtelsens välsignelse och i bred omfattning. Ännu inne på 2000-talet saknar majoriteten av plantagearbetarna social trygghet, tillgång till hälsovård, anställningsavtal och minimilöner. Fackliga initiativ och arbetarorganiseringar motarbetas starkt och, många gånger, våldsamt.

Kaffeframställningen kräver konstant överblick och processen är både känslig och tidskrävande. Den konstanta vaksamheten som plantagearbetarna måste uthärda rimmar illa vid jämförelsen av deras vardag och andra före detta koloniala yrkesgrupper, där flera tillåtits moderniserats och erhållits åtminstone en handfull mänskliga rättigheter. Kaffeodlingar kräver idag över 100,000 kvadratkilometer av jordens brukbara mark, i känsliga naturområden där stora skogsarealer tvingas ge plats åt kaffeodlingar. Från att ursprungligen ha odlat kaffet i skuggan av träd genomgick produktionen en global industriell förändring under 1970- och 80-talen, initierade av nordamerikanska forskare med centralamerikanska odlingar som försöksområden. Resultatet blev "solodling", en modern odlingsprocess som förutsätter ingredienser av skogsavverkning, jord- och vattenföroreningar, miljöproblem och konsekvent användning av kemiska ämnen som bryter ner den ekologiska mångfalden i framställningen av kaffet.

Liksom världsmarknadspriset på oljan är prislappen på kaffe relativt lågt. Skulle kaffet följa det marknadsekonomiska regelverket hade ett kilo kaffe lutat åt 200 svenska kronor. Något som marknadsekonomer är överens om skulle slå ut halva industrin. Kaffet som handelsvara är ett av många exempel på beordrad prisdumpning och totalt omvänd handelslogik. Brasilien och Colombia är berömda för sitt kaffe. De exporterar emellertid sitt bästa, A-märkta utbud och överlåter resterna till de inhemska butikshyllorna. Och med tanke på den ständiga efterfrågan av kaffe världen över är viljan till ordentlig insyn över plantagerna och odlingarna fortsatt ytterst liten, för att inte säga minimal, och vikten av att hålla löner nere är en förutsättning för att inte äventyra det gynnsamma marknadspriset. Information om kaffeproduktionens förhållanden tystnas ner med hjälp av dagens politiska livvakter: lobbyisterna.

På det portugisiska språket är motsvarigheten till ordet frukost morgonkaffe. För Brasilien, världens i särklass största kaffeproducent före Vietnam och Colombia, utgör kaffet en ovärderlig handelsvara lika mycket som det är en klassfråga. Befolkningen i Amazonas planerar sina dagar efter antalet kaffetillfällen. 
- Här är det vanligt att någon som är intresserad av en annan person frågar denne om den kan tillreda "bra" kaffe, förklarar Iréne, innehavare av ett litet kafé på en lugn gata i Santarém. 
Magnólio de Oliveira dricker ur sin plastmugg och skrattar samtidigt som han skakar på huvudet när kaffepolitiken diskuteras. Han liksom många andra brasilianare bevittnar om de höga priserna på "bra", ordentligt malt kaffe.
- Vi stämplar vårt bästa A-stämplade kaffe med exportstämpeln och skickar iväg det till Europa, menar Magnólio. Precis som vi alltid gjort genom alla tider. Här är vi kvarlämnade med D- eller E-stämplat sump. Ni i väst borde veta hur gott brasilianskt kaffe egentligen är, vi som bor i Brasilien vet nog inte det. Inte egentligen, fortsätter han och stirrar ner i bottnen av sin urdruckna mugg.

Den koloniala handelsstrukturen klipptes aldrig mellan de som förut koloniserade och blev koloniserade. Samma handelsvillkor och principer gäller än idag, och de som alltid fått betala det dyrare mänskliga, sociala och ekonomiska priset förblir samma ickevita majoritet, de som tvingas arbeta mest, åtnjuta minst rättigheter och fortfarande befinner sig instängt i samma skuldpolitik underställt väst som under kolonialismens 500 år långa storhetstid. Bolivia, världens största producent och exportör av kakao är ändå ett av Latinamerikas allra mest utmärglade och ojämlika länder. Bolivia exporterar sin kakao till USA för underpriser, samma handelslogik som före landets officiella självständighet, stöpt till modern åtgärdsprogram av Världsbanken och IMF. Senare köper Bolivia tillbaka kakao till överpriser från nordamerikanska, multinationella företaget O'boy.

I skuggan av inbördeskrig, kalla krig, nordamerikansk politisk och handelsockupation har flera länder sett sin tidigare viktiga inkomstkälla, kaffet, antingen konfiskeras av multinationella företag eller helt brytas ner och nära nog försvinna, som i Nicaragua. Eller så har omslagningar i exportplanerna medfört andra konsekvenser. Till följd av expanderande sojaproduktion har många kaffeplantager trängts undan i Brasilien, och ersatts av de till stor del mekaniska sojaodlingarna. Många arbetstillfällen har försvunnit eller helt ersatts av maskiner.

Kaffeproducerande länder kan instämma i samma bakvända handelsvanor, utan vare sig mening eller logik men likväl en medveten och cynisk politik. Det är ett högt politiskt spel som sätter såväl nationell suveränitet som trovärdigheten kring en ekologiskt hållbar handel ur spel. Etiopien, Brasilien, Guatemala och Colombia importerar kaffe från stora kaffemärken med miljardomsättningar medan man säljer sin producerade kvot för lägre pris än produktionskostnaden.

Frihandelsavtal stiftade mellan västvänliga regeringar och väst har trängt undan tullinkomster och tvingat fram underpriser på exporterat kaffe samtidigt som importpriserna har skjutit i höjden. För dyrare slantar säljer man kaffe till samma människor som för usla löner och dåliga arbetsvillkor odlat och producerat det, efter att det exporterats till väst, blivit insmord i en multinationell logga, en dyrare prislapp och sedan tillbakaskickats. På så vis tvingar världsmarknaden tredje världen att åse sin egen instängdhet i ett system som helt saknar logik och humanism.

Så framträder kaffebönans egentliga arom bakom skynket av ro, lugn och eftertänksamhet som är kaffets signum: en allierad till mänskligheten. Talar man kaffe måste man komma ihåg att drycken har slagit följe med mänskligheten i tusen år. Dess värre ter sig verkligheten inte så rogivande och harmonisk för alla. Kaffebönans egentliga arom visar en verklighet av utmärglade och utnyttjade plantagearbetare, några få aktörers skyhöga profiter tryggade av politisk immunitet på en marknad som reser murar mellan människor och förstör miljön. Påtår, någon?