Urbaniseringen slår hårt mot Centralamerika. Otaliga regeringsbildningar har huvudlöst nyliberaliserat en hel bortglömd kontinent, i försvar mot den sociala resningen under 60-talet, i världen i allmänhet och Latinamerika i synnerhet. Kalla krigets nypolitisering av kontinenten är till stor del oåterkallelig med tanke på den politikerkultur som vuxit fram. Kontakten med Vita huset värderas högre än den med civilbefolkningen.


De handelsavtal Vita huset stiftat med Centralamerika är endast gynnsamma för ena parten. Miljön och civilbefolkningarna lider svårt. Väst håller genom sina goda kontakter med respektive lands regeringar ett vakande öga på utvecklingen och kan kontrollera den ekonomiska utvecklingen genom påtrycknings- och utpressningspolitik.


USAs inflytande över regionen är stor. Ända in på 2000-talet har Washingtons hot om sanktioner lett till att folket lagt sin röst på den av USA accepterade presidentkandidaten - Nicaragua 2001, El Salvador 2003. El Salvador förhållande med Vita huset är goda, landet har trupper på västalliansens sida i Irak. Trupper som öppet lyder nordamerikanska order.

Så ser de demokratiska förutsättningarna ut längs kontinenten.

De som söker sig till städerna finner hög arbetslöshet och ett klimat som uppmanar alla att se varandra som rivaler om den potentiella lyckan. Landsbygden har ingen centralamerikansk regering riktigt satsat på - med sandinistrevolutionens aggressiva politik under 80-talets första år som anmärkningsvärt undantag. Idag är landsorterna bortglömda platser. Dammet är mer närvarande än nödvändiga reformer och den lokala korruptionen vida utbredd.

Den centralamerikanska landsbygden överges årligen av miljontals människor. Syftet är att nå någon annanstans. USA håller upp en svartvit bild av utlovad lycka som kontrast mot det hårda livet i fattigdom och misär. Så lockas många att söka sig norrut.

Det är ironiskt och förödande att själva producenten av den centralamerikanska missväxten utmålar sig som vägen ut ur denna påtvingade situation. Än så länge finns ingen länk mellan Centralamerika och det nya Latinamerika som växer fram underifrån, i dubbel bemärkelse.

En mexikansk gästarbetare plockar apelsiner på en farm som drivs av företaget Sorrells Brothers Inc. i Arcadia i Florida.
Bildrättigheter: AP Photo/Lynne Sladky

För "José", en costarican som jag senare träffade på en bar i León, Nicaragua, finns det inget alternativ, bara något som för en utomståendes ögon inte ens kan liknas med ett val:

- Jag ska till USA, säger han bestämt och såväl hans tröja som nyckelring bevittnar om hans levande dröm: de pryds båda av flaggan med femtiotalet stjärnor.

Man bör belysa detta "val" som miljoner latinos årligen ställs inför: att bege sig norrut, förståeligt nog i strävan efter ett mer värdigt liv. Men valet är ett påtvingat, nödvändigt ont eftersom det egna samhället tycks vara möjligt att befria från korruption och maktmissbruk - från nordamerikanskt inflytande. Bilden av USA och EU ter sig vacker och lockande för såväl latinamerikaner som afrikaner, men den stämmer ytterst sällan överens med verklighet de möter när de kommer fram. Många som inleder den långa resan når inte långt, inte ens över gränsen till grannlandet. Somliga hamnar i nästa lands huvudstad.

"José" vill inte uppge sitt riktiga namn. För honom, liksom för många andra, slutar resan mot Nord nästan i samma ögonblick som den inleds. Kontakter i mellanländerna visar sig inte existera, ströjobben för att tjäna ihop till nästa biljett är mer konkurrensutsatta än väntat och misstänksamheten och rasismen mot gästande grannlandsfränder är påtaglig.

Men drömmen om det bättre har ändå en gemensam nämnare, och jag påminns om den i bussen medan vi guppar mot gränsen till El Salvador från Tegucigalpa. Flaggan dinglar ovanför förarens instrumentbräda som en påminnelse om vad vi inte får glömma bort. Platsen vi alla ska önska oss till: ändhållplatsen utan gränser för fåtalet, utopin och den förljugna drömmen för desto fler.

I uppvaknelsens stund inser jag att jag, med mina privilegier andra bara kan drömma om, rör mig i samma riktning. Mot Nord, över oberäkneliga och oräkneligt många gränser.

Vår tids tillstånd av flykt andas tragik. Färden i sig blir hindret som blockerar uppkomsten av nya alternativ. Just det som tredje världen påstås vara överröst med.