För några veckor sedan damp det ner en färgglad trycksak i brevlådan - det var en inbjudan om klassåterträff för alla oss som gått ut nian 1993 - alltså det året jag lämnade den obligatoriska skolan bakom mig. Distributionen, upptäckte jag snart, hade skett genom en på nätet mycket känd återträffsarrangör i Göteborg. Min omedelbara reaktion var: - Vad är det här för trams? Jag läste sedan i genom broschyren och såg att det faktiskt inte var ett av de vanliga massutskicken man brukar få hem trots ingen-reklam-tack-skylten på dörren, utan en äkta, personlig inbjudan! Någon hade alltså gjort sig besväret att kontakta återträffsarrangören för att ordna denna fest som skulle gå av stapeln någon gång den här våren. - Aldrig i livet, tänkte jag. Till min stora fasa såg jag snart att återträffsarrangören tänkte distribuera ut min nuvarande adress till alla mina gamla klasskamrater inom några veckor. - Varför denna stora fasa? tänker ni då. - Hallå, har ni inte också gått på högstadiet, eller? ... Okej, jag ska förklara mig lite närmre. Jag tänkte lite grann tillbaka på högstadiet och konstaterade att det faktiskt inte finns en enda person därifrån som jag har någon större lust att gå på fest med. - Heregud, jag stöter på vissa av dessa gamla skolkamrater ibland av en slump och vi är så olika människor nu i jämförelse med då. Vad skulle vi få överhuvudtaget få ut av en återträff? Nu kanske jag låter cynisk, men jag vet inte om ni, kära läsare, gick på högstadiet i Shangri-la (vilket ni troligen inte gjorde), men på min högstadieskola var skadegörelse trakasserier och mobbning av elever och lärare en del av vardagen och vilken normal människa vill bli påmind en hel kväll om sådana tider?

Nej tack, sade jag alltså till mig själv och till återträffsföretaget som fick ett vänligt men bestämt mail angående min ovilja till festen och till att min adress skulle delges alla dessa människor, som jag har ännu mindre gemensamt med idag än i början av 90-talet. Några frågor kvarstår kring denna stundande återträff. Vem var det som ville att vi skulle ses igen, hela gänget och remenissa kring gamla tider? Hur hade det blivit om jag gått dit och vem hade varit där? De som bor kvar i gamla hemstaden och inte har något bättre för sig? En blandning av "lyckade" och "misslyckade" vuxna människor? Vad skulle vi pratat om? Vem som mobbade eller mobbades mest? Nja, inte bra att riva upp gamla sår. Familjeliv? Ganska trist. - Vad jag gör nu för tiden? Det är en okej fråga. - Jo, jag såg till att flytta från lilla hemstaden och skaffa mig ett liv. - Du med? Vad bra! Då kanske vi har något att prata om. Eller?

Nej, kära göteborgska återträffsföretag och ambitiösa initiativtagare till festen. Jag tror jag stannar hemma istället och lever det liv som den person jag är idag och festar med min tjej och mina vänner istället. Men skål och ha det så trevligt på återträffen! Jag tänker på er ibland.