LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Tooni Lappalainen|Penstyle

Läsarnas Fria

Krönika: Plötsligt händer det

Jag förstår verkligen hur de stora idrottssjärnorna känner sig när dem uppnår den där barriären i sin karriär, när dem inser att inget kommer längre bli som det en gång har varit. Att dem inte längre är på toppen. Att dem inte är superstjärnor - helt plösligt ska dem vara som alla andra.

Sanningen är att du inte behöver vara en känd idrottstjärna för att behöva gå igenom samma förändring, du behöver inte ens vara unik på något sätt. Alla har vi något vi håller ömt i våra hjärtan, kanske är det att vara aktiv inom idrotten eller kanske är det att gå till jobbet eller rent av att skriva och läsa böcker?

Men vad händer när vi inte längre klarar av att uppnå det vi en gång gjort? Hur klara vi av den psykiska stressen som det innebär att inte uppnå det vi själva bedömmer vara våran personliga standard? 

Naturligtvis har detta ämne inte bara plockats ur tomma intet. Jag har självklart en relation till det här ämnet, en relation som varje dag utsätts för enorm påfrestning från både mig själv och omvärlden. För några år sen var jag en framgångsrik kommunikatör inom försäljning och marknadsföring. Framgångsrik i den mån att jag var ett aktat namn inom det företaget jag jobbade på, jag fick dem projekt jag ville ha och var ledningens "gullegris" på alla sätt och vis. Jag jobbade enorma mängder med timmar, ibland upp till 400 timmar i månaden. Den som är någorlunda realistisk förstår att det inte går i det långa loppet, det är ett säkert recept på att sakta ta livet av sig själv. Plötsligt hände det. Det bara smällde till. Jag vaknade upp och hade inte en aning vart jag var eller vad jag gjort den senaste månaden. Att vara 22 år och samtidigt vara i början av en lovande karriär men även inse att det är slutet på livet som du känner till det, är ett skräckscenario.

Jag minns att jag ringde min pappa i fullständig panik och försökte förklara vad som hänt, att de sista jag kunde minnas vara att jag nu stod på T-centralen. Han sa åt mig att hoppa på nästa tåg till honom i Nyköping och så gjorde jag. Efter några timmars diskussioner i Nyköping körde han mig till sjukhuset, där blev jag kvar i fyra månader för undersökningar av hur denna situation kunde uppstå, hela tiden hade jag kontakt med min chef och han sa att jag inte hade något att oroa mig för utan att jag skulle vila ut och sedan komma tillbaka när det kändes rätt. När jag väl var så pass frisk att jag kunde komma tillbaka så var det en helt ny värld för mig. Inget företag ville ha mig och jag hade fått ett rykte som beskrev mig som en svag människa som inte "pallade" trycket. Efter ett tag insåg jag att jag inte hade en chans att överbevisa mig själv, jag hade helt enkelt uppnått det jag kunde och det var dags att hitta något annat att göra.

Idag är jag 26 år gammal och lider fortfarande av den stressen jag utsatte mig själv för då. Jag har ett annat liv än jag hade hoppats på när jag var 22 men samtidigt har jag lärt mig ganska mycket, jag har blivit en mer sympatisk människa och är omringad av människor som faktiskt bryr sig om mig. Jag har inte kontakt med någon från den tiden. Idag skriver jag en bok om just "när det plötsligt händer" och hoppas kunna hjälpa andra som upplevt samma sak. Alla vill på ett eller annat sätt vara framgångsrika, vissa är beredda att betala vilket pris som helst för det och jag var en av dem.

Det fanns en tid när jag skämdes för vad jag upplevt och vad jag blivit, idag ser jag det som en viktig del av mitt liv. Jag är inte längre rädd för vad folk tycker om mig och det jag upplevt. Det finns många människor som upplevt det jag gjorde och ännu värre scenarier, men sak är självklar för mig. När det "plötsligt händer" så måste det finnas trygghet som vi kan erbjuda, inte utanförskap eller svartmålning.  

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu