Det är år 1991 och för tillfället, vår lilla familjegrupp, har en stund över. Det ska bli gott med lite fika innan vi far hem. 

Vi går upp för backen till det mysiga kaféet. När vi kommer närmare ser jag en man stå utmed brotrappan. En snuskig, vinglande gestalt med en glödande cigarett i sin ena hand. Hur kan han hålla i den utan att bränna sig?, undrar jag och ser med avsmak på de hängande byxorna, som riskerar att falla ner från hans magra kropp, vilken sekund som helst.

 – Hoppas han där, hinner förbi entrédörren innan vi kommer dit, säger jag till min far som går bredvid mig men han ser inte ut att höra vad jag säger, så jag fortsätter.

– Så vi slipper möta en sån där!, tillägger jag med lite högre röst.

Min far går fram mot kaféet, utan att ta notis om mitt ogillande tonfall.

Jag har inte tänkt lägga märke till honom. Min lilla fyraåring ska inte behöva se så påverkade personer över huvud taget. Jag känner mig irriterad och förbisedd av min far. Hade det varit bara jag och min dotter skulle jag nog ha struntat i fikat och köpt en burk yoghurt i stället, i butiken intill. Nog hade vi klarat oss på det, tills vi kommer hem.

 

Den bedrövliga personen står fortfarande kvar vid bron och när vi passerar hör jag hans mummel. Dörren plingar till när den stängs och det känns bra att veta att personen fortfarande är kvar där ute. Antagligen så märkte han inte ens när vi gick förbi.

– Kom här och sätt dig, säger jag till min lilla Sofia när vi bestämt vad vi ska fika. Vi går till bordet som står längst in. Vi är ensamma i lokalen och kan välja fritt. Hennes morfar stannar vid disken för att betala och för att ta med sig det vi har beställt.

Plötsligt plingar det till i dörren igen och in kommer den vinglande gestalten. Åh,nej! tänker jag. Nu måste jag sitta bredvid fyraåringen och hålla henne väl bevakad för jag vet vad hennes orädda frispråkighet kan leda till och har fått skämmas för den ibland. Samtidigt hör jag hur lilltösens morfar, börja diskutera med personalen om något så oväsentligt som ett sugrör. Varför kan han inte dra ner volymen, tänker jag desperat. Förstår han inte att fyllisen också kan blanda sig i samtalet. Om han inte är för full förstås.

 

Det hörs ett slammer och ett sludder vid ett bord närmare dörren. Så bra att slöddret har satt sig en bit bort och att min far nu har slutat att prata om sugröret. Han kommer med brickan och sätter sig bredvid oss. Det ser ut som om även han tycker det börjar bli lite obehagligt.

– Det är bara att låtsas som om det regnar, viskar jag i menande ton. Jag sitter med ryggen mot slusken.

Plötsligt hör jag släpande steg bakom mig men de stannar vid spelmaskinen. Skönt att han inte kom ända hit. Titta inte, vill jag mana både morfar och Sofia men det kan jag inte för då skulle hon reagera. 

– Varför det?, skulle då den obligatoriska repliken bli och det med så hög röst att det skulle höras i hela lokalen. Så jag håller inne med mina ord.

Fyllisen mumlar på och lilltösen tittar och morfar han sneglar. Jag bryr mig inte utan försöker istället att inleda ett vanligt vardagsprat med min far men jag får inga svar.

 – Eller hur?, frågar jag nästan irriterat.

Jag suckar. Han har inte hört ett skvatt av det jag sagt. Istället nickar han mot mig men inte som svar på min fråga. Han ler och tittar på sitt barnbarn och sedan på slusken. Åh, tänker jag. Strunt också. Nu är det kört!

– Han vill spela för henne, säger morfar.

– Vad?, säger  jag och rynkar näsan. Så dumt!  Nu känner jag mig riktigt arg och om än jag inte vill så måste jag ta mumlet där bakom mig på allvar.

– Hon är för liten!, avgör jag.

– Spela, spela något för hon där, får den obehagliga figuren fram.

Jaha, tänker jag uppgivet. Trycka in några knappar kan jag väl, så det blir slut på tjatet. Jag känner med en suck, att jag måste klämma fram ett leende där framme vid jukeboxen.

– Hon kan inte läsa än. Jag försöker att förklara för honom varför det är jag och inte hon som står där men han bryr sig inte. Dansande rökspiraler stiger från hans okontrollerade hand. Jag som är allergisk mot tobaksrök!

Snabbt bestämmer jag mig för en vanlig Elvislåt, innan jag går tillbaka. Så, nu är det avklarat tänker jag och sätter mig igen.

Den påverkade står kvar en stund och trycker in fler melodier för femkronan som han släppte ner i myntfacket, åt Sofia. I ögonvrån ser jag honom sedan gå tillbaka. Han sätter på sig jackan och slänger en halsduk runt nacken. Bra att han far nu, tänker jag och börjar ägna mig mitt fika igen. Men istället för att gå ut genom dörren så släpar han sig fram till vårt bord. Han stannar mitt i gången och tar upp Sofias mössa som har ramlat ner där.

– Inte kasta så fin mössa på golvet. Någon kan trampa på den!, säger han.

Jag känner hur ett generat skratt letar sig upp i mitt inre och tittar med förstulen min upp på honom, för första gången. Ser ett par rödsprängda ögon och en stor uppsvullen näsa. Ser de hängande läpparna och saliven som bubblar över tungan så alla ord inte kan formas riktigt rätt. Jag ser den öppna jackan hänga över de vinglande benen med de säckiga byxorna.

Plötsligt slår det mig, det är en människa det här med sina egna erfarenheter. Vad har hänt honom?  Min irritation förvandlas med ens, till insikt och jag känner migledsen.

– Fin flicka, fin flicka, säger gestalten och gräver i sina fickor. Han får upp en femkrona och lägger den på bordet.

– Här, säger han och stryker min fyraåring över håret. Köp något gott!

– Tack!, säger hon och hennes ögon glittrar.


En skugga drar plötsligt över hans ansikte och blicken ser plågad ut.

– Min yngsta dotter är ungefär så där gammal. Få se, ja, kanske hon är sex år nu. Nej, nu måste jag gå vidare.

– Hej då säger Sofia med glittret kvar i ögonen.

Nej, nej, inte det, tänker jag när jag ser hur hon överväger kramen. Puh, hon avstår.


Han vinglar ut. Går ut genom dörren och försvinner. Ensam.

Mina ögon kliar och näsan likaså - men det går över.

Värre måste det vara att inte känna sig behövd. Att inte finnas för någon.

Vem var han?

 Det är lätt att slippa bry sig.