Fem av dem som uppbär stödet ifrågasätts, eftersom de inte levererat något läsbart på ett antal år. Cecilia Wikström (kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths budbärare) ansåg i en TV intervju att alla statens utgifter skall regelbundet granskas, det känns betryggande med en så nitisk inställning.

När jag lyssnade till henne kom jag på ett konstruktivt förslag, som jag bara måste dela med mig av. Det skulle kunna lösa många kriser i det svenska samhället, i alla fall på sikt.

Om alla författare skulle bli politiker, så skulle vi få lösning på det här problemet åtminstone på två sätt. Låt mig förklara: För det första slipper kulturministern att tillsätta en utredning, på vilket man sparar statliga lönepengar till eventuella granskare. För det andra, om författarna står ut med att vara yrkespolitiker i sisådär 6 år så kan de alla (inte bara tvåhundra) få sin garantipension och därefter berika den svenska nationen med alster som på grund av tryggheten i arbetsutövningen kommer att vara så bra, att Sverige i fortsättningen till och med kan slippa att leta Nobelpriskandidater i litteratur utomlands. Att det finns utrymme under politikerkarriären för en och annan bok visas tydligt av exemplen Persson, Reinfeldt och snart också Bodström och många många fler. På så sätt skulle också politikerna slippa ifrån problemet att avbryta de jobb de hade innan de bestämde sig att bli politiker, de skulle kunna behålla det och inte behöva oroa sig för att de inte finner något efter politikerkarriären. För det var väl det som deras pensioner skulle vara garanti emot, om jag inte missminner mig?

Mitt förslag skulle på olika vis kunna utvidgas, till exempel skulle riksdagens platser kunna utökas med jämna mellanrum, allteftersom fler och fler upptäcker sin skrivarförmåga och möjligheten med denna typ av trygghet. Till att börja med skulle man kunna överflytta alla konstnärer med garantilön till riksdagen, eller också kommunernas ledningar. I de sistnämnda lär det efter senaste tidens turbulenser finnas platser till förfogande. Och tänk vilken höjning av kvalité på propositionerna om det är riktiga författare som skriver dem. För att inte tala om skådespelare som skulle kunna framföra dem, antingen på prosa, vers, balett eller genom sång! Då skulle alla garanterat vilja följa riksdags- och kommufullmäktigedebatterna med liv och lust. Man skulle sedan kunna forma dem till sitcoms av olika slag, eller till och med dokusåpor som Big brother. Tänk alla riksdagsmän och –kvinnor inlåsta i riksdagen med kameror i varje hörn, sådär tre veckor i stöten.

Med den konstnärliga kvalitén garanterad skulle SvT sedan kunna tjäna pengar som gräs på en utlandslansering. Och så småningom skulle fler och fler yrkesgrupper kunna ingå i systemet. På så sätt skulle Sveriges representativa demokrati så  småningom kunna förvandlas till direkt sådan.