Överallt där vi satsar oss själva, där vi medverkar helhjärtat och nyfiket blandar oss i, skapas lättare en väl avvägd livsföring. Vi kan vara flitiga och ivriga i allt vårt engagemang, oavsett var vi befinner oss.
Men hur sätter vi gränser så att vi lär oss våra egna begränsningar? Vi får ju ”se upp” så att vi inte ”arbetar livet ur oss”, att vi tillåter den process (övertid) som måste ha sin gång.

Datorn och teknikens ”underbara värld” har kommit att mer och mer styra våra vardagsliv, den ingriper överallt numera! Hur sorterar vi ut och prioriterar fram, så att vi inte blir alldeles uppslukade av den övermättade produktionen?
   Vi upptäcker hur känslor och mindre goda egenskaper får allt större utrymme, och inte minst i bloggvärlden. Vad skall då allting leda till, och hur ofta besinnar vi oss?

De unga jagar nya upplevelser och ambitioner, och söker nya förutsättningar med hjälp av minnets kreativa karaktär.
   De gamlas uttryck får dock allt färre av nya konstruktioner, de håller sig helst till det som livets erfarenheter format dem till.
Ja, uppmärksamheten och ansträngningarnas karaktär varierar betydligt mellan en 20 och en 80-åring! Åldern tar ut sin rätt, som det så populärt heter.
I en kaotisk och svårbemästrad samtid är det svårt att stanna upp, att ”stanna världen”, för att orka se det tidlösa och det genuina hos oss själva och omkring oss.
Vem älskar de gamla mitt ibland oss, deras sakligheter som är framsprungna ur dyrbart vunna erfarenheter? Vilka begrundar deras erövrade symbolvärden och de konstruktiva insatser de bidragit med, under många års levnad?

När  de äldre tillåts att isoleras allt mer kan deras minnesfunktioner bli till en belastning för dem själva. De umbäranden som åldrandets processer medför gör att de behöver yngre generationers vänskap, hjälp och förståelse. Det är inte lätt att åldras med ”förstånd” när snart sagt allting i samhället mäts i pengar.
Men behoven av medkänsla, respekt och tolerans finns hos alla, oavsett ålder. Problemet ligger ofta i att de unga ofta tänker alltför högt om sig själva.
Och de gamla alltför lågt.