Sex år. Ligger under sängen, håller för öronen och tårarna letar sig nedför kinderna och ned på golvet. Pappa är arg igen. Han är efter storasyster och skriker åt henne. Stod upp och sa åt honom att sluta, att han skulle låta bli storasyster. Han vände sig om, höjde knytnäven och sa: ”Passa dig. Sticker du upp ska jag nog ta ned dig igen.” Mamma gick mellan, pappa skrek åt henne och fortsatte sedan att skrika mot storasyster som låst in sig. 

Våld är något som alla möter dagligen på tv, i tidningar, på internet, i böcker och på radio. Vi hör om det och ser det. Våldet som spiller över in i våra liv, som dränker andra människor. För det är just andra människor som drabbas. Krig, upplopp och krogslagsmål. Tv-kameran fångar upp det som hänt någon annanstans. Men våldet finns även mitt ibland oss även om vi inte vill veta av det. Grannen slår sin fru eftersom hon råkade titta lite för länge på en annan man. Kvinnan slår sitt barn eftersom han kladdade ner sina nytvättade kläder med glass. Det är först när våldet blir personligt som man verkligen förstår vad det innebär. Nu är självklart krig, slagsmål och barnaga väldigt olika företeelser men likväl våldshandlingar. Att ständigt leva under hotet av att bli utsatt för våld är otroligt nedbrytande för en människa vare sig det kommer från en partner eller militär. Att dygnet runt vara rädd är något som de flesta inte kan föreställa sig, man vill inte föreställa sig det eftersom bara själva tanken får människan att må dåligt. Det är också detta hot som jag vill lyfta fram här och inte själva våldet. Jag menar att rädslan många gånger är värre än handlingen. Att veta att du kommer bli slagen, bränd, skjuten, skuren eller något annat och att det kommer att göra ont gör dig till en mycket liten människa. Speciellt om detta fortgår under en längre tid. Du gör dig själv till en liten människa, försöker bli osynlig och betydelselös. Allt för att inte dra till dig uppmärksamhet. Får han/hon syn på dig kommer han/hon skada dig. Man försöker leva sitt liv ändå men det blir mer en fråga om att överleva än att leva. Tar en dag i taget, ibland en timme i taget, för man vet aldrig vad som kommer att hända. En hel familj kan leva under hotet och man är inte rädd bara för sin egen del utan även för alla de man älskar. Funderar på vad de kan råka ut för och i sina tankar målar man upp förfärliga scenarion. Fruktan är alltid närvarande och ligger tungt över allas ryggar. Att trösta och lugna ned går inte, istället är man rädda tillsammans. Och det är tillsammans man överlever. Samhörigheten stärks av det gemensamma hotet och den ensamme har det svårt.  Den ensamme gömmer sig, vågar inte ta kontakt och blir ännu mer ensam. Rädsla föder rädsla. Rädsla föder även våld. Många är de som tänkt tanken att det kanske är bättre att slå först så att man inte riskerar att bli slagen själv.

För att sedan gå tillbaka till sexåringen som ensam ligger under sin säng och gråter, så är detta självupplevt. Att vara ensam i sin fruktan är för mig värst. Utan stöd och utan utväg finns inget hopp, och ändå hoppas man. Varför? Jo, om de enda vägarna är död eller överlevnad så väljer de flesta överlevnad även om det betyder att de blir tvungna att leva i ett helvete. Och mirakel är möjliga. Man genomlever rädslan och våldet eftersom man hoppas på ett mirakel. Genom att stå tyst stödjer man våldet och rädslan. Låt oss alla istället utföra mirakel.