Krönika: Lagad med tejp
Det finns inget så svårt som för ett litet barn att för första gången ställa sig upp, eller? Kanske efter att man stått länge, och ramlat, att det känns ännu svårare? Jag hoppas kunna ta död på myten, att det är den drabbade själv som lagt sig.
Det finns många aspekter på våldet.
Miljöförstöringar och överkonsumtion av Gaias resurser innebär våld. Vi plundrar gruvor och vi pumpar olja, hugger träd, utan att egentligen tänka oss för. Och hela tiden läggs det på det gemensamma ansvaret, även fast alla inser att det går för fort, vi måste låta jorden läka, också!
Fysiskt våld mellan oss människor; parvis, gruppvis eller i ohanterbar storlek, anarki om man så vill. Ibland handlar det "bara" om mobbing, och ibland är det krig! Många gånger räcker människans egna kropp som vapen, men det finns även situationer som får människor att ta till farligare redskap än sin arm, eller sitt ben.
Misshandeln, som försiggår på psykisk nivå, den mentala krigsföringen, då?
Det går att bryta ner en människa ”inifrån”, eller ”knäcka” någon, sabba självförtroendet för. Att faktiskt få någon att vilja skada sig själv. Eller att, om än omedvetet, driva någon till vansinne. Är det ett brott? Att få någon annan så isolerad eller beroende, att hon/han till slut känner att "jag får skylla sig själv!".
Det är så svårt att tala om.
Eftersom psyket är något här ”inne” är det också personligt. En upplevelse av en kränkning kan vara svår att bevisa. Man kanske aldrig blir trodd. Finns det någon lag om personlig integritet, och hur får man sina egna gränser upprättade?
Barn vet ofta inte vad ordet ”integritet” betyder, men de förstår dess betydelse. Vuxna säger, helst inom kyrkan, att man ska älska andra som man älskar sig själv. Jag skulle vilja förfina det med att säga: man ska vara rädd om sin egen aura, och lika rädd om andras. För det är så lätt att misstolka varandra på vad "kärlek" är. Det är som om det vore så självklart, att man förstår varandras känslor hela tiden. Det gör man ju inte.
Det känns pinsamt att erkänna att man blivit sviken eller att man förnedrats, men får man inte visa andra uttryck för misslyckandet och besvikelsen, genom ilska och sorg, så vänds det mentala våldet lätt in mot den egna personen.
Hur kan världen se ut så, att barn måste acceptera våld och vapen, hot och krig? Och vad innebär allt tal om våra mänskliga rättigheter i praktiken? Hur sätter vi stopp för denna typ av vandalism och maktmissbruk? Jag vill leva i ett samhälle med mina barn, där man tas på allvar när man säger ifrån. De ska inte behöva hamna i självmordstankar. Ömsesidig respekt, det kräver jag, och det hoppas jag att de också kräver!
Ett litet nyfött barn MÅSTE bara lita på dem som tar om hand, valet finns inte att tacka nej.
Lugna känslorna och meditera. Låt det andra vänta! Bara trivs ett tag, och värm pannan i solens sken…jag tycker ändå att vi har tur, som delar den här planeten med växter och djur. Den sociala biten blir enklare. Att jag en gång ”tvingats ut i världen”, kan jag inte bli bitter för. Och den där stillheten från förr, den som jag antagligen upplevde i mammas mage, söker jag i naturen.Om man så tycker i efterhand när man ”vuxit upp”, så att säga, att det samhälle som man formats av, är just det som har utsatt mig för ”våld”, vad gör man då? Hur ställer man den ansvarige mot väggen? Staten? Föräldrarna? Lärarna?
Man kanske inte har fått göra alla val själv. Ska man börja kasta sten och protestera vilt eller bara foga sig? Är tonårsrevolter nödvändiga? Av egen erfarenhet kan jag tro att de är det, men jag vet inte om protesterna var det bästa sättet. Revolten var nog ett tecken på att något var fel, men jag kunde inte förändra, jag kände mig maktlös. Och förr eller senare ertappas man med att ha "spårat ur" en aning, man blir liksom ett hot, som ska institutionaliseras för att få passa in igen. Ett hopplöst "fall". För att, om inte de förändrar MIG, då måste hela samhället förändras, och det vill kanske inte alla...
Ungdomar behöver något att verkligen våga lägga sin själ i. Ett utvecklande projekt. Tonåren är en kreativ och kraftfull resurs som framtiden kommer att visa, ifall det satt en blomma i gevärspipan eller inte.
Någonstans finns det en vägg mellan det fysiska och mentala, och den är väldigt tunn. Det är viktigt att i alla situationer, bemöta sårade människor med värdighet. Om man själv vill bli omhändertagen av världen ska man kunna se den som den är. Jag är inte helt ensam om att ha ett känsloliv. Gaia känner. Lita hellre på naturens gudomliga intelligens än på makthavarna som ska företräda dina politiska åsikter. De är också bara människor.
