Jag och min vän Jesper hade precis kommit dit. Jag behövde gå på damtoaletten och bad Jesper följa mig, han väntade utanför. Då jag står vänd mot spegeln ser jag min före detta väninna komma emot mig. Min första tanke var: ”Hon vill nog krama mig”, för vi hade inte setts på ett tag. Jag tror inte ens jag hann säga hej till henne innan hon, utan förvarning, tog tag i mitt struphuvud och försökte "dra ut” det från halsen. Jag kunde känna hur hennes långa naglar kramade om struphuvudet. Jag kunde inte andas och jag blev yr i huvudet.

Jag överrumplades av chocken och tusen frågor flög genom mitt huvud: Varför? Försökte hon ta livet av mig? Vad hade jag gjort henne? Hatade hon mig så mycket att hon ville strypa mig till döds? Kommer hon att göra ett nytt försök, om hon inte lyckas? Kommer hon att skada min familj?

Detta var det som hände mig minuterna senare:

Chocken höll mig fången i ett paralyserat tillstånd så att jag inte klarade av att försvara mig överhuvudtaget. Jag är ganska liten och späd. Hon är lång och väger 20 kilo mer. Hon sätter på kranen vid handfatet, där vi befinner oss. Hon vill fylla handfatet och dränka mig i det. Nu var jag helt övertygad om att hon försökte döda mig! Tack och lov fanns det ingen bottenplugg i handfatet.

Hon drar så kraftigt i mitt hår, att jag tror att det ska slitas av från hårbottnen. Jag börjar skrika högt på hjälp, men musiken utanför dränker mitt skrik. Jag har börjat komma över den värsta chocken och kämpar nu för mitt liv. Till slut lyckas jag komma till dörren och få upp den. Jag får ögonkontakt med en av hennes kompisar, som står utanför toaletten, samtidigt som jag skriker på hjälp. Han ser mig kämpa, hör mig skrika. Utan att ens höja på ögonbrynet vänder han ryggen till mig och går därifrån. Jag tittar besviket rakt in i hans ögon, jag kan inte förstå att han gjorde så. Jag ser Jesper, men han står vänd mot dansgolvet. Jag försöker förgäves få kontakt med honom.

Hon lyckas dra in mig på toaletten igen och kopplar nytt stryptag. Sen fortsätter misshanden, samtidigt som hon hotar och skriker att hon ska döda mig. Jag samlar så mycket kraft jag kan och lyckas knuffa bort henne.

Jag får återigen upp dörren och börjar skrika hysteriskt på Jesper. Nu får han äntligen syn på mig, och springer in på toaletten för att hjälpa mig. Han blir helt galen när han förstår vad som hade hänt mig. Men han gör, som tur är, inte mer än nöden kräver för att rädda mig. Hon försöker göra motstånd. Men Jesper är en stark kille, så han har inga problem med att hålla henne nere.

Jag springer iväg och hämtar en vakt på stället. Jesper håller fortfarande fast henne när vi kommer tillbaka. Jag börjar berätta allt för vakten. Men det verkar som att han inte bryr sig. Tjejen som attackerade mig var välkänd på stället, och hon kände vakten mycket väl. ”Den här vakten vill inte samarbeta”, tänker jag. Trots att jag hade klösmärken och blöder från halsen, väljer han att tro på henne. Hon hävdar bestämt att hon har handlat i självförsvar.

Hon var ju helt oskadd! Jag stod och grät. Den här tjejen, som varit min "väninna" bara några veckor tidigare, hade alltså försökt ta livet av mig. Han trodde inte på mig. Nu blev jag riktigt arg! Idag kan jag fortfarande känna den ilskan. Jag minns att jag ville ta av mig mina högklackade skor, och slå bägge två i huvudet. Jag är glad att jag kunde kontrollera mig. Att jag har den spärren. Jag frågade vad vakten hette men han vägrade att ge mig sitt fulla namn.

Det slutar med att det blir jag och Jesper som får lämna stället. Vi tar oss till UMAS, för att göra en läkarundersökning, och för att dokumentera mina skador. Jag får komma in utan väntetid. Min hals har svullnat, och det gör fruktansvärt ont när jag försöker svälja. Läkaren bedömer mitt tillstånd som allvarligt. Jag är röd i ögonen och hon kan konstatera att det kan ha rört sig om sekunder ifrån att jag faktiskt dog. Smärtan i hals och hårbottnen, dröjde sig kvar flera dagar. Bulan i vänster sida av huvudet gav mig en sprängande huvudvärk.

Mina fysiska smärtor var svåra. Men det gjorde ondast i hjärtat. Hon hade ju varit min vän. Under tiden vi var vänner gjorde hon mycket för att trycka ner mig i skosulorna. Hon skadade mitt självförtroende, och min tillit till henne. Tillslut valde jag att sluta umgås med henne. Kanske var det därför hon ville ta mitt liv. Hon hade förmodligen väldigt lågt självförtroende i sig själv. Hon mådde nog väldigt dåligt. Att man behöver uppnå ett inre tillstånd, där man är nöjd med sig själv är en förutsättning för att man ska kunna uppskatta sina medmänniskor.

Hur gör man för att uppnå det inre tillståndet då? Jo, man kan börja med att bryta negativa tankemönster. Man kanske ska börja se över den inställning man har till sig själv, och andra människor. Om du förstår att tanken verkligen har en väldig kraft, så kommer du att komma mycket långt i ditt liv. Så är det med oss människor, att om vi intalar oss en sak tillräckligt länge så blir den till slut sann. Så börja (och tvinga dig själv om det krävs) att säga positiva saker till dig själv, om dig själv. Och välj dina ord med omsorg.

När du har accepterat dig själv, så kommer du även att, så småningom, uppskatta andra människor runt omkring dig. Och om alla är nöjda med sig själva, så finns det inte heller någon anledning att skada och såra andra. Varken fysiskt eller psykiskt.