Våra barn ska i skolan lära sig ifrågasätta och inte acceptera och för det jobbar man hårt och applåderar dem, men inom vilka yrken ska de praktisera det sen? Inte sjutton får du ifrågasätta arbetsförhållandena på verkstadsgolvet eller i vilken kassa som helst. Där ska vi acceptera företagets vinstkrav, aktieägarnas krav på utdelning, vi ska nicka och jaka för kunden har alltid rätt.

Tror ni man får säga så här:

- Ja det är fel att skära ner, det är fel att vi tvingas stänga på grund av personalbrist, det är fel att vi är för lite personal, det tycker jag med men vad kan jag göra åt det?

– Jag tycker också jätteilla om nedskärningar för de har gjort att jag har lite svårt att andas emellanåt när det blir stressiga situationer på grund av de nedskärningar som genomförts på grund av vinstkrav.

Fråga vilken kassörska som helst om hennes/hans (varför är männen så få?) arbetsförhållanden och se ögonen sänkas, blicken vändas bort. Ingen vågar prata, ingen vågar klaga, jag har ju ett jobb i alla fall. Jag gör mitt bästa mina timmar på jobbet och egentligen gör jag lite mer, det måste jag göra för jag är så slut när jag kommer hem och då ska jag ta hand om det käraste jag har.

Mina barn, mina älskade små som behöver mig så. Hur ska jag ha ork? För läxor, lek, kärlek, smek. Kan de bli för gamla för gos?

Hur många av oss har inte tänkt så? Tankar som inte får tänkas, tankarna som stör och gör oss sjuka i kroppen och slut i huvudet, eller är det tvärtom? Och är det viktigt vilket som är värst eller är det lika illa vilket som?

Det sunda förnuftet trycks tillbaka i samhällets hamsterhjul. Det finns ingen ersättare när man inte orkar längre och då blir den som är kvar extra belastad. Vi måste fråga oss varför vi accepterar arbetsförhållanden med nedskurna organisationer. Smärtgränsen är nådd för länge sen. Efter femton år i arbetslivet fattar jag inte hur cheferna som genomför nedskärningar och inte lyssnar på sin personal kan sova. Hur kan de se sig själva i spegeln och ta ut lön när de vet, de har all statistik, de känner till sanningen? Den sanning som en del men förhoppningsvis snart fler vågar uttala.

De längst ner får knapra piller för att de inte kan sova eller inte orkar mer. De har brukat våld på sina kroppar för länge så nu är det stopp. Jag lovar er att många runt 30- 40 är väldigt slitna idag och många vittnar om samma problem, stress och värk. Vi är riktigt slitna för att vi gett så mycket under många år, vridit ut och in på oss både på jobbet och hemma, för att vi matats med att det är bäst för Sverige.

Att behandla symptomatiskt betyder att man lindrar/behandlar alla symptom man med piller och terapi, lite sjukskrivning sen hyss in i ugnen igen, kämpa på, spark i arslet. Prata med en coach, gå på en kurs och lär dig hantera stress. Försäkringskassan har standardmallar, arbetsträning, arbete plus arbetsträning, sen arbete igen. Ingenstans går man på djupet med vad som är fel och ställer krav på anständiga arbetsförhållanden. Eller?

Vi längst ner, är det bara vi som ska arbeta med våra psyken och köpa oss mental träning så vi orkar med belastningen? Ska ingen någon annanstans inse och få ta ansvar för att man skurit ner för mycket under för många år? Vi längst ner vet redan att vi inte får ha en dålig dag, inte må dåligt över arbetsmiljön, inte känna stress, vi ska le och sälja. 

Stressade människor ger oss skäll för att vi följer de regler företaget ställer upp. Medmänniskor ser ner på oss för att vi säljer, vi säljer det de vill ha men inte på deras villkor…

Vi är verkligen fortfarande på bomullsplantagerna vi härnere, i hopp om att guldkornen ska regna över oss så vi kan få lite mer makt över våra liv. I väntan på det som heter nedsippringseffekt, att det vi ger till de som redan har kommer så småningom ska ge oss andra någonting...vi på golvet...

Att se någon som den är kräver inga större insatser. Att hitta människor med nerv och närvaro i blicken är egentligen inte svårt och man behöver inte lägga ner någon större möda på att leta. De finns därute och de vill också ha kontakt, de är lika vilsna som du själv, famlandes i dimman efter en fast punkt, efter något som man kan klamra sig fast vid i samhällets centrifug. Antingen på väg upp eller ner, och alla kan vi bli hjälpta av våra erfarenheter, om vi ger oss tid att lyssna. 

Många har upplevt samma sak: strul i skolan, på dagis, ett arbetsliv i kaos, en osäker tillvaro ekonomiskt, ifrågasatta av läkare, försäkringskassa, krämporna bagatelliserade av luttrade läkare. De vill tillbaka till enklare liv för att kunna orka med sina barn, för att kunna gå och handla utan panikångest.

Var är vi och var har vi varit de sista tio åren? De sista tio åren har lett fram till något som vi definitivt inte vill ha; omänsklighet. Vad och vem har gjort att vi är där vi är? Profithunger och maximalvinster för företagen, obefintligt preventivt arbetsmiljöarbete, minimala lönesatsningar, ökade ansvarsområden för chefer men viken utbildning och backup har de? Vilken backup finns för de anställda längst ner?

Det är nu eller aldrig vi måste välja, nu och inte sen. Ska vi stanna upp och vända eller ska vi lyfta och sväva? När ska vi ställa oss alla relevanta frågor om vad jag och min kropp klarar av och vad om är viktigt för mig? Status och prylar eller samvaro och tillit från barnen? Ska vi ställa krav på någon eller fortsätta springa i hjulet tills vi dör?

Det är så enkelt att leva, bara vi börjar tänka! Den enda som egentligen är viktigt är att vi mår bra så vi kan ge våra barn det de behöver. Barnen - det viktigaste vi har.

Foto: Nina Varumo / SVD / SCANPIX