LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
neondiod

  • Äganderätten kan tyckas svår. Jag brukar tänka att barnen som kommer ut från min kropp är mina egna, men inte att jag äger dem. Bilden är gjord av Erika Barrett Chotai.
Läsarnas Fria

Krönika: Är Jag en pirat-kopia? Om sjalar och DNA

Det kan vara svårt att definiera sin identitet, särskilt i en tid då det finns lika många etniska gränser och kulturer att förhålla sig till som hårstrån i min frisyr.
Dessutom är mycket i samhället styrt av masskonsumtion, så kallad "pirat"-kopiering och migration.
Samtidigt står kvinnor och män på olika sidor.

Ibland hör jag min egen röst låta precis som min mammas.

I början när det hände blev jag rädd, det här hände framför allt när jag själv blev mamma. Men så småningom accepterade jag och började fundera på varför. Det handlar väl om roller, tänker jag. Att jag har blivit mamma, jag med. Det är släktens gång. Man lär sig av sina förfäder, knyter traditioner. Jag lagar efter mammas recept ibland.

Jag och mina syskon tar försås efter varandra. Det ligger liksom i generna. Vi växte upp i samma familj och har gemensamma föräldrar.

Och att mina barn ofta gör som jag gör är ju bara smickrande!

Men ibland tycker jag att andra ”härmas”, folk som jag inte kan förstå med vilken rätt de gör som de gör. De kommer lite för nära och det finns något skrämmande i det. Som när grönsaker genmanipuleras och allt verkar mycket bättre ett tag, men så upptäcks att detta lett till att någon sällsynt tomatsort dött ut.

Jag saknar respekten. Andra människor får gärna härma mig, men de borde se upp med vad de härmar. Inte behöver de väl göra om alla misstag som jag gjort? Det räcker med att se på mig som dåligt exempel. Det gör ont i mig att se folk missförstå mig.

Inte behöver man väl kopiera sådant, som tagit årtionden att odla fram till något riktigt privat och eget? Det kan vara svårt att skilja mellan erfarenhet och ålder. Därför slår jag vakt om min integritet.

 

Tankarna skapar. Hur skulle jag definiera vetskapen att mitt barn är mitt eget barn? Kanske känns det eftersom jag ser en liten kopia av egenskaper jag har. Likheter som jag inte nödvändigtvis tycker om. Barn tar efter alla människor omkring sig. Från barnets perspektiv är det förstås alltid sig själv, men vem var barnet innan det kom till, innan sina erfarenheter som människa? Saker och ting ligger ju inbäddat i DNA, som tur är.

Ibland undrar jag hur mitt DNA kan ha spridit sig till folk som jag inte har något släktskap med. Eller är det så att jag går omkring och härmar folk? Eller så råkar vi bara tänka exakt samma tanke samtidigt. Är det en religiös upplevelse? På tal om religion så satt jag igår på bussen, bredvid en kvinna som blåste bubblor med tuggummit (det lät så, eller så tuggade hon bara väldigt högljutt). Hon hade en sjal runt huvudet. Det fick mig att fundera på den infekterade frågan om islam och om att bära slöja. 

Indiska kvinnor bär ett tyg, men inte så ofta för ansiktet. Det täcker mera kroppen. Slöjandets effekt att täcka. Att dölja delar av kroppen kan anses erotiskt, men även provocerande. Till exempel provoceras polisen av demonstranter som bär huva eller mask. Demonstranternas säkerhet blir till polisernas osäkerhet, för att individerna bakom masker inte kan identifieras. Det skulle också, på ett symboliskt plan, kunna vara ett andra skinn.

Om nu slöjan är en religiös klädsel, som många hävdar, så borde vissa regler följa med slöjan. Jag menar inte att muslimska kvinnor inte får vara som de är. Problemet är att folk vill skydda sig bland (och mot) allmänheten, och att det sedan kallas religion i debatten. Eller tvärtom, att man skyddar det man ser som heligt. Jag vill inte framstå som fientlig mot någon. Slöjan är ju vacker på kvinnor som använder den rätt, men den ska inte få bli en täckmantel för det som är fel i deras egna samhällen. Kanske skulle man fråga sig vad som får vissa folk att täcka huvudet, är det solen?

Jag vill påstå att religion är det inte, utan mer kultur eller etnicitet. Sverige anses ju idag vara ett sekulariserat samhälle. Därför förväntas vi inte hålla hårt på traditioner, eller det som ofta kallas för religion. Enligt min mening är det något högst personligt. Traditionerna är bara det som syns utåt. För en västerlänning blir det svårt att skilja mellan olika kvinnor som bär sjal, eftersom ansiktet inte syns så tydligt och att då känns det opersonligt.

Den oron avspeglar sig dagligen i media, när de rapporterar om obehagliga händelser om i andra länder. Där bär folk en liknande klädsel, och då uppstår rädslan att det ska bli på samma sätt här som där. Hade det varit en tonåring iklädd jeans och toppluva som suttit på bussen och blåst bubblor med sitt tuggummi, hade jag ju knappast reagerat.

För i min tolkningsvärld innebär inte dessa kläder samma typ av fördomar. Om nu bubblorna är så omoraliska, det tål att diskuteras. Jag är ju van vid det som är min egen kultur och ser det som normalt.

En annan feministisk fråga som liknar denna, är ju homosexuella och nu även ensamma kvinnors rätt till insemination. De vill ha rätt att skaffa barn utan att vara med en man först. Alltså att kunna köpa en spermie för att bli befruktad med. Det känns lite som science fiction för mig, även om det är viktigt att alla alternativa samhällsformer accepteras. Inget ont om HBTQ, eller om valet att avstå från sex. Det respekterar jag högt.

Men männens arvsmassa är ju ingen sälj- och köpvara. Inte skulle jag vilja se mina ägg auktioneras ut! Jag är lite tveksam överhuvudtaget till konstgjord befruktning, eftersom jag är aningen gammalmodig och tycker att barnet ska få sitt liv genom själva kärleksakten. Gnistan… men visst kan man ge medicinsk hjälp ibland. Frågan är om det är rättvist att tillåta konstgjord befruktning i kvinnors homoäktenskap, när det inte går att lösa på liknande sätt för männen.

För havandeskapet ger modern starka band, hon vill inte betraktas som en ”behållare” på det sättet. Jag hoppas att jag slipper se den dag då man kan köpa en befruktning på Ica, i glasburkar eller genom att lägga handflatan på en skärm och knappa in sin beställning.

Det skulle bli någon typ av Storasyster-samhälle, eller ett obevakningssamhälle. En ultramodern framtid där ingen kan avslöja något om någon. Där allt jag gör är min rätt. Det skulle kunna finnas hundratal likadana som jag, men ingen skulle bry sig. Jag skulle kunna borsta tänderna med godis. Tandtrollen vore utrotade. Det skulle kunna funka, men... 

En dag kanske min dubbelgångare kommer fram till mig och säger: ”du är inte du. Du är en kopia”. Jag tänker mig då att hon i sin tur kopierats av sin mamma som inte hade några egna bra idéer men som fann mina föräldrars egenheter väldigt intressanta. Så vem skulle då ha rätt? 

Kanske är det på grund av att jag flyttat tillbaka till min födelseort som folk ofta tar mig som den öldrickande tonåring jag var för femton år sedan. Som om det hängde gammal öl-doft i kläderna. Jag tvingas stå till svars för det fortfarande, fastän jag nu varit helnykterist i närmare tio år. Det känns obehagligt. 

Det är här som jag hoppas att min kommande släkt inte är dömd genetiskt på grund av saker som jag gjort och ångrat. Jag kanske är lyckligt lottad som har gjort två barn tillsammans med min man på ett traditionellt sätt. Så låt då det gamla vara.

Jag tar det just därför också försiktigt när jag kopierar andras filer, vad det än handlar om, eftersom jag är så fruktansvärt rädd för att själv bli kopierad till att inte vara unik. Operfekt som jag är. 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu