Marocko använder sig av omkring tvåtusen mil taggtråd och två miljoner utplacerade minor för att upprätthålla en regelrätt ockupation av den suveräna staten Västsahara. Muren reser sig ur Saharaöknens sand som ett levande bevis på kolonialismens fortlevnad. Den är tvåhundratjugo mil lång och sträcker sig genom öknens västra landskap, genom hela det ockuperade Västsahara och en bra bit in i Marocko. Den är idag den längsta muren världen har att presentera, trots att den i många maktmunnar innehar beteckningen "vall". Muren restes av Marocko efter det att Mauretanien och den västsahariska befrielsefronten Polisario slöt fred 1979. Marocko fortsatte då som ensam ockupant av staten Västsahara, förklarad självständig år 1976, och med hjälp av franska och nordamerikanska pengar mot ekonomiska förbund och en öppen marknad där de västsahariska naturtillgångarna såsom naturgas och fosfor är fria att plundra med Marockos oinskränkta stöd. Muren vaktas dagligen av femtiofemtusen marockanska soldater, varav många av soldaterna är västsaharier, nu förtryckta i de ockuperade delarna av Västsahara. Militärtjänstgöringen för dem av västsahariskt urpsrung är mycket längre än för marockanerna, och öga mot öga med sitt ockuperade land har de order att skjuta sina egna landsmän med nordamerikanska vapen närhelst ett anfall mot muren skulle äga rum.

Bakom muren öppnar sig Atlanten och ett av de rikligaste fiskevattnen det här jordklotet har att erbjuda. Det är vatten som Marocko inte bara illegalt har lagt beslag på genom sin ockupation, utan även säljer ut till multinationella fiskeföretag och länder som tillåts fiska oansenliga mängder mot infriandet av den ringa tjänst Marocko kräver i gängäld: att ockupationen av Västsahara varken uppmärksammas internationellt av personer med politiskt eller ekonomiskt inflytande når FNs säkerhetsråd eller att den marockanska regimens brott mot mänskligheten inte skådar dagens ljus. Affärerna går lysande för Marocko och dess allierade. Den Europeiska Unionen gör affärer som aldrig förr med monarkin och har genom beskyddandet av företag och investerare börjat prospektera olja längs de ockuperade Saharaslätterna.

Marockos ambassad i Sverige besvarar endast politiska frågor per post och påstår att Västsahara alltid har varit en del av Marocko. Muren kallar man för "säkerhetsvall" för att utestänga "Polisariomilisens" anfall.

"De är marockaner som hålls fångna mot sin vilja av Polisario med hjälp från den algeriska armén", skriver den marockanska ambassaden angående de tusentals västsaharier som lever i flyktingläger utanför Tindouf i sydvästra Algeriet. "Dessa människor saknar rätten att röra sig fritt, annars skulle de komma tillbaka och återförena sig med sina familjer och ett fridfullt liv i södra Marocko", fastslår Marockos officiella version. Marockos historie- och verklighetsförfalskning sprider ett djupt obehag, och förutom att man bortser från den dokumenterade terrorn den hemliga marockanska polisen sprider i det ockuperade Västsahara väljer man att inte heller berätta om de kvinnor som våldtagits av marockanska män för att den västsahariska kulturen ska utplånas genetiskt.

Den regimkritiske marockanske journalisten Ali Lmrabet reste till flyktinglägren och upptäckte snart att Marockos version, att västsaharierna är instängda marockaner, kvarhållna av en militärmilis, och att muren var en försvarsmur mot terroristangrepp, var helt osanna uppgifter. Efter att ha talat med människorna i lägren skapade sig Lmrabet en annan bild, utefter vad han såg, bevittnade och hörde från omgivningen. Den verklighet han stötte på stämde inte alls överens med bilden av Västsahara som den marockanska regimen påtvingar sin egen befolkning och det ockuperade Västsahara. Den obekväme journalisten är en av de fränaste kritikerna till den marockanska kungafamiljen och är föga populär hos dem. Han har vid flera tillfällen godtyckligt dömts för sin kamp för åsiktsfrihet och respekt för mänskliga rättigheter, monarkin har kallat hans verksamhet för "undergrävande av monarkin". Efter sitt besök i de västsahariska flyktinglägren och övrigt journalistiskt arbete i frågan dömdes Ali Lmrabet förra året till tio års yrkesförbud.

När jag läser Marockos version av ockupationen och muren för tankarna mig tillbaka till de västsahariska flyktinglägren, till hettan och till förtvivlan i människornas ögon. Till frustrationen och ilskan över att behöva leva utan rättigheter i den omänskliga Saharaöknen.

Zenuha var 21 år då jag träffade henne. Jag minns hennes största önskan i livet, vilken hon sa sig dela med hela det västsahariska folket: - Det viktigaste är att vi får återvända till vår jord, den jord Marocko ockuperar. Här finns inget rinnande vatten, vi är helt utelämnade till omvärldens stöd. Vad är det för liv vi lever här? undrade Zenuha och såg på mig.

Dagen efter åkte vi till muren.

Saharaöknen är en ocean. Att åka bil genom öknen är detsamma som att sväva och ständigt krocka. Att blott bevittna två män byta däck i femtiogradig hetta är outhärdligt.

Vindarna slog hårt mot bilen som flög fram över sandhavet alltmedan sandvirvlarna tycktes komma från alla håll och gjorde värmen nästan synlig framför ögonen. Jag satt längst bak med Mohammed. Vi räckte varandra vattenflaskor och höll i oss bäst vi kunde om relingarna. Vi sa inte så mycket till varandra, mycket tack vare oljudet från vindarna och det frustrerade fordonet men också för att ett mörker hade lagt sig över Mohammeds ansikte. Allvarets timma, mötet med ockupationsmakten stundade.

Mohammed var vår tolk och guide genom Västsaharas flyktingläger. Han var ung, klok och känslig. Han undervisade i engelska vid en skola och var själv en av de pojkar som i tidig ålder handplockades för att studera utomlands. Mohammed hamnade i Libyen. De unga pojkar som ges möjlighet att studera i ett annat land ges inte bara möjligheten att få en utbildning, de representerar hela sitt folk och är är deras språkrör. De ger västsaharakonflikten ett ansikte.

Mohammed var trofast och lojal, något hans studieberättelser förkunnade: medan andra västsahariska pojkar hamnade i bråk efter att ha retats av de andra pojkarna höll sig Mohammed på avstånd. Han skulle inte ställa till med några problem för sitt land, för sitt fria Västsahara.

I de stilla nätterna kunde han öppna sig och berätta om personliga förluster eller om hur det känns när livet rinner genom ens fingrar likt sand, utan att du tycks kunna göra någonting åt det. Mohammed var beredd att dö för friheten, han var villig att slåss mot en omedgörlig ockupant för att åtminstone dö med värdighet, som fri och inte som instängd i ett flyktingläger i hjärtat av det karga Sahara, intill getter vars enda föda var tomma plastflaskor.

Nu tog han med oss för att visa muren. Muren Marocko rest med ekonomiskt stöd från väst. Den som inte sägs finns, den som inte existerar.

Mohammed räckte mig vattenflaskan och beklagade uppriktigt det faktum att vattnet var varmt. Det är ju inte riktigt det som är problemet, försökte jag säga och klappade honom på axeln. Han skrattade och förstod vad jag menade. Jag såg ut genom fönstren. Spåren efter ett fotspår försvinner inom några vindkast. Nomadernas fotsteg var sedan länge försvunna, men deras väsen lever kvar. Här vandrade de, nomaderna, för tusentals år sedan, för hundratals år sedan, för några år sedan, de vandrar fortfarande. Nomaderna lärde sig tidigt att orientera sig efter stjärnornas kretslopp, efter intuition och himlavalvets utseende. Samma fantastiska intuition använder sig chaufförerna av när de transporterar personer mellan flyktinglägren, eller till muren, blott efter känsla och medvetenhet, eller om nätterna genom att kasta ett öga mot stjärnorna.

Överlevnadskonstnärer, tänkte jag och borstade bort sand som blåste in genom de nedvevade fönsterrutorna. Ättlingar och barn av samma nomadsläkte tvingas förbli överlevnadskonstärer, instängda i en politisk konflikt och ett kolonialt stillestånd, ett långsamt folkmord ingen tycks våga erkänna men som pågår varje dag. När jag ensam vandrade genom flyktinglägret Smara under värsta hettans stund mitt på dagen fann jag mig plötsligt stå öga mot öga med öknen. Bakom mig hade jag börjat ta avsked av lägret, av de vackra lerhusen, av väntan på friheten och den påtagliga sömnen. Framför mig fanns bara öken.

Chauffören höll fordonet i ständig rörelse, vi stannade aldrig. I fjärran skymtade vi muren som inte existerar, fullt synlig för våra ögon. Från dess norra spets skymtades högteknologisk militär utrustning som i öknens vattnade horisont förnam skuggor av vaktposteringar. Man kände närvaron av någonting stort, som uppenbarade sig i tystnaden. Fastän bilen rörde sig och den närvarande insikten om att man bevittnade ett fysiskt bevis på kolonialismens fortlevnad i Afrika slogs tillvaron av en spöklik tystnad. En iakttagande tystnad.

Minfälten tog vid där den utsträckta armen utanför det öppna bilfönstret upphörde. Detonerade vapenutrustningar, rostig ammunition och besvikna gevär gick att finna längs vägen, som om en karavan lämnat dem åt sitt öde. Utspridda längs de karga ökenlandskapen, förenade av doften från bataljernas tid, från frihetskrigets dystra timmar då Polisario fortfarande besvarade ockupationsmakten med väpnat motstånd. Jag stod vid randen av bilen och klängde mig fast vid takets hetta bäst jag kunde. Muren var välkonstruerad och högrest. Men vad fanns bakom den? Där tog det verkliga förtrycket vid för de människor som fötts som västsaharier. Det är svårt att föreställa sig att människor gör sig mödan att fly över muren för att nå flyktinglägren. Man måste ställa sig frågan vad den marockanska regimen utsätter det västsahariska folket för när de väljer hettan, svälten och det förbipasserande livet i ett flyktingläger mitt i Sahara framför ett liv i städerna, i den marockanska monarkens imperium. Jag finner inget svar, det är knappast en fråga jag kan besvara. Färden längs muren kastade mig djupt ner i den mörka oceanen, där syret är fattigt och tankarna illavarslande.

Mohammed satt tyst men med en forskande blick som sökte efter svaren någonstans där ute i öknen.
  Chauffören sa något till honom.
  - Det här är så nära muren vi kommer, sa han sedan till mej.
  - Det här är närmast? Jag försökte få ett bra foto av muren, vilket var hopplöst i bilens föränderliga rörelseschema. Hur känner du när du ser muren? frågade jag.
  Någonting brast inom Mohammed. Det var inte tydligt, men jag hann uppfatta något som sprang loss och försvann inom honom, kanske för att återvända senare.
  - Det är första gången jag ser den, sa han. Jag känner... hur farlig den är för det västsahariska folket. Muren splittrar folket. Och den del av oss som lever på andra sidan av muren, i det ockuperade Västsahara, tvingas slåss mot oss. Det är de som vaktar muren, det är dem militären värvar för ökentjänst.

Han fann inga ord för ett ögonblick, men insåg att stunden var viktig och att hans ord skulle sätta spår bland oss som var med honom för resten av våra liv, varefter Mohammed fattade tag om orden och slet sig loss med en röst jag aldrig tidigare hade hört:
  - Det känns så overkligt och vi vänder oss till varje organisation och regering i världen att komma hit och beskåda muren med egna ögon. Och för att se vilken fara den utgör för oss.

Sen blev han tyst och talade kort med chauffören. Fyrahundra meter skiljde Mohammed från muren. Han hade under gårdagskvällen med stjärnorna ovan sig och med tårar i strupen ifrågasatt det liv flyktingarna levde.
  - Vad är det för liv, frågade han mig.
  Om chansen kom skulle han fatta tag om ett vapen och bekämpa ockupationsmakten med öppet hjärta, som en fri människa.
  - Jag föredrar att vi dör nu om vi på allvar försöker befria oss, än att se ytterligare dagar, månader och år av våra liv rinna genom våra händer. Mohammed blickade upp mot stjärnorna och föll i tystnad.
  Jag undrade vad han tänkte på utmed muren, för jag såg så väl hur han kände sig. Jag sänkte kameran, föll i tystnad, såg apatiskt ut över öknen och muren.

Bilen stannade aldrig. Det gjorde inte heller muren, den förföljde oss vart vi än for, släppte oss aldrig med blicken. Antagligen lutade någon sig mot sitt automatvapen, rädd men koncentrerad; redo att skjuta om inte minorna skulle hinna äta upp oss under vår anstormning mot muren. Som många hävdar inte ens existerar.