Recensioner | Scenens tågstation ligger i dystert mörker redan från start. Det har hunnit gå rejält med tid sedan Susanne Osten och Per Lysander 1975 från scenen blottställde frågan om föräldrarnas abdikation i pjäsen Medeas barn på Unga Klara. Pjäsen blev snart en modern klassiker som spelats flitigt både i Sverige och utomlands. Drygt trettio år senare, envisas regissören Sergej Merkusjev, på Backa Teater, med samma frågor igen. Nu ligger de i mer öppen dager och med en mer centralt överhängande utmaning dinglande ur dunklet över nutidens spårområde: Har det sista tåget redan gått?
Recensioner | Sällan eller aldrig har jag sett kärlekens ljuva och smärtsamt blodbubblande hetta gestaltas med sådan livsfarligt naken och vacker, komplex närhet. Regissören Melanie Mederlind tolkar den unga tyska dramatikern Anja Hillings lika andlöst fladdrande som poetiskt svävande betraktelse, Sinne. Föreställningen ges fram till 21 maj fast man utan svårighet hjärtligt önskar den ytterligare några månaders utsålda hus därinne i Folkteaterns nybyggda, kompakt svarta låda, Vita scenen.
Recensioner | När kompositören Dror Feiler kokar ned Bizets Carmen i Backa Teaters och regissören Mellika Melanis kraftfulla version, väcker han också en hel världs skoningslösa sorgemässa till intensivt liv. I ett växande, alltmer brutalt, oratorium över sakernas tillstånd tar musikens allt starkare vågor av desperation och våldsamhet över spelet i scenografen Bengt Gomérs enorma svartkaklade scenrum.
Recensioner | En av dramaturgins viktigaste utmaningar är att ”skaffa publiken fru och barn”, d v s skapa en så djup och varaktig identifikation med pjäskonfliktens innersta kärna att dess dramatiska liv, för åskådaren, innebär en kamp på liv och död. Kanske att berättarsättet i en barnföreställning som Ifigenia och H inte behöver tas på lika blodigt allvar men resonemanget kan bidra till att illustrera problemet för Folkteaterns nya barnpjäs, på teaterns helt nybyggda, Vita scen.
Recensioner | Utan tvekan är Lars Noréns Orestien ett jättelyft för Folkteaterns nya scen. Aldrig har jag sett denna ensemble uttrycka ett så lustfyllt utåtriktat ensemblespel med sådan helgjuten vitalitet som på lördagens premiär. Men den starka gestaltningen av Aiskylos antika drama saknar inte frågetecken.
Ola Kjelbye
Tito Pencheff och Anna Bjelkerud i Carina Rydbergs Satanisterna.
Recensioner | I Birte Niederhaus vackra, ytterligt stramt stiliserade regi, möts två unga människor på krogen och tycke uppstår. Peter har känt igen henne, som barn har de varit lekkamrater. Ursula har totalt förträngt detta deras tidiga möte och snart börjar man som publik inse att hennes smärta varit olidlig. Han har dragits till satanistgrupper och önskar att dessa skulle gå mycket längre i sina rituella övningar. Pjäsen är bara drygt en timme men det dröjer inte särskilt länge förrän man börjar ana kopplingen till hans längtan efter att se blod.
Recensioner | Teater UNO är tillbaka på samtidsscenen med en oanad kraft och klarsyn. Litet typiskt för gruppen är att den, med sedvanlig teatral omedelbarhet, i Strindbergs pjäs om Karl XII från början av förra seklet, lyckas hitta textens svindlande paralleller till vår tids finansiella strukturer. Och som de gör det! Med en livsfarlig, dråpligt halsbrytande humor, och till toner, vars associationer med lätthet leder tanken till såväl nynazistisk rock n’ roll som till trettiotalets kupletter.
Recensioner | Redan Henning Mankells originella stavning av pjästiteln Graävskopan antyder vad styckets centrala tema spinner kring. Huvudpersonen, enda rollen, Rune F Lindström, äger 49 % av en grävskopa, tillsammans med den något större delägaren, Johansson. Den senare har valt direktionsbordet som arbetsplats medan Rune får göra grovjobbet med att förflytta lera och makadam. Redan från början inser man att den oblygt ältande, alltmer onyktre, mannen vid scenens bord, helt nära krogens bardisk, bär på ett tragiskt och obearbetat förflutet.
Lina Ikse
Sara Klingvall, Ylva Nilsson, och Jarle Hammer i Parasomnia.
Recensioner | Vem är du, vem är jag, att tvärsäkert döma den andres politiska åsikter efter håren? Vilka premisser bör styra? Det kan tyckas självklart, så som vårt samhälle har kommit att utvecklas, stadigt högerut, politikens samlade uttryck har dragits mot mitten, med en alltmer försvagad politisk dynamik. Men den danske dramatikern Andreas Garfield lyckas ställa frågan på sin allra yttersta spets. Tamauers fina aktörer fördjupar den med sitt skönt mångbottnade spelsätt. Stycket är så elegant uppbyggt, så skickligt och försåtligt vidöppet att det, tyvärr, inte är särskilt svårt att känna igen sig.
Recensioner | Ann Petrén. Iwar Wiklander. Två mycket starka skäl att se Familjen. Men det finns fler. Till exempel pjäsens oblyga blinkningar till den amerikanska mardröm som tidigare O’Neill, T S Eliot och Tennessee Williams djupgående gestaltat. Pjäsens tydliga närvaro i slagskuggan av dessa giganter ger ett extra liv åt scenens rörelser, liksom familjekatastrofens ordlöst allseende vittne, indiankvinnan Johnna Monevata, spelad av Anna Wallander. Handlingen utspelas i ett kråkslott någonstans ute på prärien i Osage County, Oklahoma.
Snacket om The Artist började vid vissa festivaler förra året, har fortsatt skramla under hösten och utvecklats till högljudda skrin av lycka under Hollywoods "awards season". Filmen är gjord av en relativt okänd regissör med ett namn som är nästintill omöjligt att stava rätt (Michel Hazanavicius), med två relativt okända skådespelare (Jean Dujardin och Bérénice Bejo) i huvudrollerna. Dessutom är den en stumfilm. Så, vad är grejen?