Orestien - ett lyft för Folkteatern

Jag tror att Lars Norén helt medvetet valt Emil Zilliacus äldre översättning för att med viss övertydlighet i sin publik inpränta historiens ålderdomligt svindlande djup. Särskilt uppenbart blir det i Steffen Aarfings scenografiska, skarpt utskurna spelrum, som ett rumsligt djupsnitt lagt tvärs över scenens mörka rymd.
Här på historiens rännarbana, på teaterns tiljor av grå och prasslande likplast snöar det nästan hela tiden, ibland lika ihållande som det länge gjort ute, när inte rosenknoppar dråsar ned från taket mot gravplatsens två sörjande personer. Pjäsens krig, dess många familjetragedier tycks inte utspelas under särdeles goda väderförhållanden. Snarare understryks historiens mörker av scenografins frilagda, långsträckta arena, med publiken sittande längs båda sidor.
Där utspelas Aiskylos trilogi Orestien i Lars Noréns version om både vår civilisations tragiska historia av ständigt upprepad vendetta och ett hämndbehov som ännu kastar sina destruktivt djupa skuggor över nutidens borgerliga familjemönster. En modernare uppsättning behövs inte; allt är tydligt nog, såväl i pjäs som i ensemblens variationsrikt djupa utspel.

Däremot saknar jag mer tydliggörande, sceniskt starka, överklivningar mellan Aiskylos antika text och Noréns nutida iscensättning. Nu vittnar nästan endast kläderna som Erik Ståhlbergs Orestes och Sanna Hultman som Elektra, bär, om nuets förhållande till berättelsens historiska tid. Norén har också lagt några av familjemönstrens livssargade ord på hennes plågade läppar, men det är långt ifrån tillräckligt. Men det är dessa två skådespelare med sina centralt drivande roller som ger föreställningen såväl stadga som teatral förhöjning. Särskilt minnesvärd är en stark sörjandescen vid faderns grav.

Till stärkandet av historiens och nuets glidande värdegrunder bidrar däremot märkligt nog Kim Lantz i sin, auktoritativt och trovärdigt tolkade, Väktarrroll. Aktören lyckas, med stor, tydligt bottnad ömhet, knyta trilogins avsnitt tätare samman och ange riktningen både framåt och bakåt i tiden. Också Elisabeth Göransson gör ett imponerande starkt avtryck som körledaren i andra aktens tredje avsnitt, Eumeniderna. Ulla Svedin spelar sin Athenaroll med ett sådant övertygande speluttryck att jag knappt tror mina sinnen. Folkteaterns regissör Lars Norén har tveklöst avsatt såväl fördjupade som förnyade spår i ensemblens spelenergi.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration