Underhållande teatermagi

Strindbergs mörknande drömspel djupnar under föreställningens gång ur teaterscenens alltmer händelserikt virvlande mittpunkt.

Trots att Teater UNO den här gången arbetat med en regissör, Sergej Merkusjev, i motsats till i de flesta av gruppens uppsättningar genom tiderna, är det mycket i UNO:s teatrala attack som minner om ett tidigare spelsätt. I brutalt överraskande scenerier, i en dramatiskt effektiv ljussättning och i musikvalet, kan man känna UNO:s omsorgsfullt specifika publiktilltal inpå huden. Strindbergs närvaro är påtaglig i de flesta scener, men bryts ofta upp av uppsättningens snabba kast i tid och rum. Såväl spelmetoden, som teaterns skarpsynta analys, skapar ständigt lika välgörande som häftigt dubbeltydiga situationer.

Hjältekonungen Karl XII spelas av namnen Carl Harlén, som både förvirrad och farlig despot, jagad av egen dödslängtan, kringränd av omgivningens ränksmiderier i det fördoldas dunkla skuggor, avskydd av folket i stort. Skälvande blyg i kvinnosällskap, snar att med galgens rep avlägsna misshagliga huvuden, lika maktfullkomlig som oerhört ensam och utsatt på jordens skorpa. Carl Harléns spel omfattar skickligt hela rollens skala i gestaltens ömsom bräckliga, ömsom majestätiskt tillkämpade uttryck. Där innanför uniformens grannlåt finns helt klart en paniskt livrädd liten gosse innesluten och Harlén låter honom ibland hastigt glimta fram.För att vara Teater UNO är detta en ovanligt komplex skådespelargestaltning, rörande och stark.

I dansen kring kungens alltmer patetiske figur alternerar Pelle Bolander, Staffan Nattsén och Björn Holmudd i ett antal djärvt skurna rollporträtt. Minnesvärd är Pelle Bolanders hovnarr, Pompe, som hämtad direkt ur ett rikhaltigt Shakespearegalleri av mer eller mindre förtrogna sanningssägare nära tronen. Med små, men spetsiga, uttrycksmedel vrider han sig till en lustigt svassande lyssnare tätt intill kungsordens läppar. När han så tar fram fiolen glittrar djävulen till i blickens djup. Staffan Nattsén låter helt ljuvligt sin farligt slickade och slickande baron Görtz slira sig uppåt mot maktens tinnar, medan Björn Holmudd bland andra snabba porträtt visar upp sig som en löjeväckande skenhelig Emanuel Swedenborg.

Teater Unos underhållande teatermagi stiger ur helhetens starkt komplexa sammanhang, såväl ur pjäsens historiska djup som ur ett mer nutidsorienterat perspektiv. Vad vi egentligen får se är en helt ny bild av hur historien upprepar sig, mindre som fars, betydligt mer som en tragedi.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration