Katastrofal kärlek

Ändå fungerar detta mysteriespel väldigt effektivt, kanske främst på grund av manusets djärva kronologi. Carina Rydbergs pjäs är ett under av förtätade, kryptiskt utryckta repliker, rollerna emellan, men som sakta men säkert låter sig knytas samman. Birte Niederhaus regi lägger till ett slags närmast geometriskt uppbyggda scenerier över en symbolisk scenbild som innesluter rummet mellan iskallt korrugerade grå plåtväggar, som en avbild av det kyliga familjemönster som spelet skildrar. Scenografen Karin Dahlström gör mycket med små medel när hon gläntar på väggen till minnet av familjens sommarträdgård, som en gång för längesedan bevittnat en fruktansvärd, omöjlig händelse.

Det börjar på scenens ena sida med det unga parets kärleksmöte, på andra sidan befinner sig föräldrarna, i sorg över en ung sons överraskande död. Pjäsens uppbrutna kronologi matar på förloppet med pusselbitar, vars passform ibland låter sig skavas en stund mot varandra innan de glider i lås. Kärleken kan, som den ser ut här, öppna en nygammal relation mot framtiden eller också öppna en ung kvinnas minne för katastrofalt destruktiva sidor. Spelets mycket långt drivna stilisering balanserar på en tunn gräns mot närmast repellerande stumhet, medan alla rollinnehavare, var och en för sig, samtidigt sprider små stråk av långsamt upptinande värme mellan sig.

Räddningen heter framför allt Caroline Söderström, som Ursula, vars ljusa och lätta vitalitet i spelet sänder starka vågor av sprittande livslust ut i salongen. Men också Jussi Larnö låter, i sin roll som Peters pappa Örjan, vid sidan av sin, tillsynes kyliga attityd, även andra sidor av personligheten glimta fram. Det är både imponerande och nödvändigt; annars hade pjäsens personer strax reducerats till skickligt skurna schabloner. Detsamma gäller Anna Bjelkerud i mammans dubbla roll som maka, mor och åsyna, av en komplex kärlek förstummat, vittne till pjäsens ursprungliga katastrofala händelse. Mycket sevärt.