Smart och välfunnen lek med livets viktigaste val
En av dramaturgins viktigaste utmaningar är att ”skaffa publiken fru och barn”, d v s skapa en så djup och varaktig identifikation med pjäskonfliktens innersta kärna att dess dramatiska liv, för åskådaren, innebär en kamp på liv och död. Kanske att berättarsättet i en barnföreställning som Ifigenia och H inte behöver tas på lika blodigt allvar men resonemanget kan bidra till att illustrera problemet för Folkteaterns nya barnpjäs, på teaterns helt nybyggda, Vita scen.
Teater
Ifigenia och H Scen Folkteatern Av Hasse Carlsson efter en idé av Hasse Carlsson och
Lars-Eric Brossner Regi och musik Lars-Eric Brossner Scenografi,
kostym Sören Brunes I rollerna Ida Wahlund, Helena Thornqvist, Sergej
Merkusjev, Johan Friberg Musiker och skådespelare: Niclas Román
Här handlar det om viktiga, faktiskt livsviktiga, val för pjäsens två manliga överhuvuden, den ene kvarvarande far till H, en ung tjej, som med resten av sin familj, i nutid, tvingats fly till ett annat land. Den andre är kung under antiken, Agamemnon heter han. I valet och kvalet, inför gudarnas krav att offra enda dottern Ifigenia för att få förlig vind för Argos krig mot Troja, hotar han i förstone att sätta sitt krig före dotterns liv.
I båda fallen sätter kriget, på olika vis, männens agenda. Hasse Carlssons pjäs har blivit en smart och välfunnen lek med livets viktiga val. Men det är väl inte bara en tillfällighet att det är just unga kvinnor som skall offras för männens sak? Det är en fråga som kommer att gro i teaterns unga publik. Mötet mellan de unga kvinnornas olika plan fungerar som smort, trots skillnaderna mellan en ivrigt dataspelande H och Ifigenias mjuka nyfikenhet inför hennes öde; hur det ska gå för dem blir alltmer spännande.
Kommer Ifigenia verkligen att offras till gudarna för krigssegerns skull? Kommer H:s pappa till slut att kunna resa till det främmande land dit hon har flytt? Parallelliteten fungerar fint. Helena Thornqvist låter H:s upproriskhet mot faderns frånvaro vibrera genom scenens förtätade rum; lika rörande låter aktören hennes starka känslor för pappan synas inpå huden. Johan Friberg motsvarar dem, som pappan, med mjukt humoristisk auktoritet.
Men tekniken ställer tyvärr till problem. Scenografen Sören Brunes har lagt alltför mycket krut på att visa Argos segelflotta, små skepp plaskande runt rännan i scenens fond. Också en antik pelare faller lika plötsligt som dramatiskt över scenen. Man förstår att det är i akt och mening att förstärka konungadottern Ifigenias hotande öde. Men tillsammans med en slöjas, i förstone rappt rasslande flykt längs teaterns höga tak, blir det alltför snart, under denna korta föreställning, (bara 45 minuter) för mycket av teaterteknisk lek i förhållande till berättelsens hudlösa kärna.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration












