Vässat skådespel om oss själva

Det är Parasomnias i särklass allra största kvalitet, denna smärtsamt irriterande förmåga att söka vår rädsla för det främmande djupt inom oss själva.
Ibsen hade inte gjort det bättre. Andreas Garfield ställer pjäsens radikala par mot Annikas nattgäst, kompisen från skolåren, som numera tycks i grunden förändrad, vad gäller åsikternas numera tryggade hemvist hos det missnöjesparti, som tvärtemot vad man skulle trott, under 2000-talets första decennium, lyckats samla alltför mycket folk i sina led. Dramatikern ställer maken Michael, välartat ovanpåflytande med intellektuella utförsgåvor om vin och filosofi, mot gästen Sylvia, en utlevande ung kvinna. Samtidigt lider paret svårt av praktisk och social ojämlikhet. Hon blir plötsligt en katalysator för Michaels skrivkramp.
Under kvällens fest, med sushi och vin i parets villa, eskalerar relationsproblemen mycket tydligt, i ett komplext och oerhört välspelat triangeldrama. Ensemblespelet är helt fantastiskt; man kan bara hoppas att många, många kommer att hitta till Teater Tamauer. För det som händer på den här scenen, och vars ideologiska konsekvenser inte bör berättas för att inte förstöra åskådarens upplevelse, är så drabbande att det stannar kvar i kroppen mycket länge. Allt uppbackat, såväl av en mycket välfunnen ironisk musik, som av föreställningens sceniskt svalkande förhållande till hur vi kan tänkas betrakta oss själva eller hur vi vill betraktas av andra, ur villapersiennernas glidande förflyttningar.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration