En torsdag sommaren 2012. Alexandra hoppar till. På displayen är det ett okänt nummer. På andra sidan luren får hon beskedet hon väntat på i 14 månader.

– Vi har två lungor här till dig, berättade damen. Jag drabbades av total hysteri. Väskan var redan packad, det råder de en att göra, jag fick ringa min man som slängde sig på bussen och en timme senare kom ambulansen.

Tvättningen, invägning och andra förberedelser till operationen följde men är höljt i en diffus dimma. Sista klara minnesbilden är att hennes syster sitter i väntrummet och vinkar hejdå.

– Det var fruktansvärt nervöst, jag var så rädd för att dö.

Operationen lyckades. Sakta vaknade hon till liv igen. Första medvetna andetaget beskriver hon som ”overkligt” men underbart: lungorna fylldes till sin fulla kapacitet samtidigt som hon drabbades av känslan av att de när som helst skulle kunna explodera.

– Det var då jag bestämde mig för att jag ville fortsätta leva.

I fyra år hade hon då levt fjättrad till en flaska med syrgas. Lungkapaciteten låg nere på 40 procent och blev gradvis sämre. Hennes energi räckte knappt för att ta sig från sängen till soffan. Och där blev hon liggandes. Att skriva upp sig på väntelistan för en organtransplantation var ändå ingen självklarhet. Rädslan för döden var för påtaglig.

– Man lär sig leva med sin sjukdom och jag var övertygad om att jag inte skulle överleva en operation. Men en dag bröt min man ihop och jag fick ändra mitt beslut. Det är jag tacksam för i dag.

Det första och mest kritiska året sedan operationen har passerat. Lungorna ser ut ha accepterats av kroppen. Och hon har fått tillbaka mycket av den energi och kraft hon hade innan tumörerna började växa.

– Det spelar ingen roll om jag inte kan springa en mil om dagen, jag lever här och nu – det är det som är det viktiga.

Redan i gymnasiet borde frågan om donation komma upp till diskussion, menar hon. Inte för att övertyga någon utan för att man ska ha tagit ställning. Allt för att inte lämna vänner och anhöriga ensamma med besluten.

– Oavsett ens situation är det viktigt att säga hur man vill ha det. Det kan vara om man vill donera organ eller hur begravningen ska gå till. Allt för underlätta för anhöriga. Det är viktigt att den avlidne får sista ordet.

Alexandra vill inte ha sitt efternamn med i tidningen.