För en tid sedan nu lyssnade jag på en diskussion om Public service i radions P1 som utspann sig mellan centerns Fredrik Federley och Bertil Torekull. Det var i samband med den nya borgerliga regeringen annonserade att man avsåg att tidigarelägga en översyn över Sveriges radios uppdrag till före den här mandatperiodens utgång.
För bara ett halvår sedan tog en majoritet av Riksdagens partier, inklusive de borgerliga ett beslut om att denna översyn inte är lämplig att göra förrän efter nästa val. Det som fått mig att inte kunna glömma debatten mellan Federley och Torekull är inte sakfrågan i sig utan mest Federleys sätt att avfärda Torekulls argument för att rättfärdiga åtminstone en eterenhet som står i statlig kontroll.

På centerpartisten lät det som det inte var några som helst problem att ordna ett system där kommersiella mediaföretag kunde fylla det behov som finns av 'producera tv för döva' som han uttryckte det och att man närmast var att skratta åt om man trodde något annat. Överhuvudtaget lät det som han tyckte att all statlig inblandning i medieutbudet är av ondo och att statens röst, det vill säga rösten från de som vi givit i uppdrag att leda det här landet absolut inte vara får vara eterburen.
Tyvärr fortsatte inte debatten längre än så, men frågan inställer sig: Vilka former av kommunikation mellan staten och dess medborgare är tillåtna då? Vi lever med en supereffektiv kommersiell mediemarknad där alla andra röster än de kommersiella snart har oerhört svårt att nå ut till gemene man. Ska inte staten då tillåta sig själv att ta en plats i tv och radio? Var finns logiken i att utveckla statens kontakter med dess innevånare på internet, öppna möten och så vidare och samtidigt stänga av sändaren i Kaknästornet?

De åsikter som Federley gav luft åt i den debatt han hade med Torekull tyder på att han som folkvald inte vill ta det ansvar det innebär att styra den 'publika service' som Public service faktiskt kan vara. Utformningen och innehåll i den kan alltid diskuteras men låt oss vara överens om att det inte kan vara något fel i att staten använder etermedia i kontakten med sina innevånare. Det är att fly undan sitt uppdrag som folkvald att inte använda alla till buds stående medel att upprätthålla och underhålla kontakten med basen för mandatet att leda Sverige.

Naturligtvis fyller tv och radio en stor och viktig roll i att 'gymnastisera demokratin' och det är förvånande att man kan komma att diskvalificera radio- och tv-kanaler fristående från kommersiella intressen.
Att de borgerliga nu väljer att tidigarelägga en omprövning av Sveriges radios uppdrag tyder på att man avser att göra radikala förändringar.
Om nu bara Fredrik och hans allians tar sitt ansvar som politiker att utveckla och bredda demokratins förankring i samhället så kan man rimligtvis inte komma till någon annan slutsats än att Public service har sin givna plats i mediasverige. Har Svenska folket givit den borgerliga regeringen förtroendet att leda landet så litar man nog också på att Alliansen klarar att göra något bra av en och annan egen radio- och tevekanal utan att de kommersiella medieföretagen går under för det.