I det ljuset kan man bara konstatera att det inte räcker med att göra EN sak för att få utvecklingen att gå åt rätt håll. Alla till buds stående medel måste användas om kollektivtrafikskutan ska komma på rätt köl. Först måste våra politiker satsa kraftigt på en utbyggd kollektivtrafik av ”konventionell typ”. Spårtaxi och andra alternativ till bussar och spårvagnar får utvecklas parallellt för att i ett senare skede ”avlösa” traditionella masstransportmedel, speciellt i innerstan.

Lösningarna måste diskuteras över partigränserna och alla politiker måste vara överens om att kollektivtrafiken oundvikligen måste ta en större del av transporterna oavsett partifärg. Alla måste förstå att det är gemensamma krafter som gäller för att den huvudsakliga kursen mot ett ökat kollektivt resan hålls. Som det är nu är det inte bara för mycket snack och för lite verkstad. Det som saknas i maktens salonger av politiker, näringsliv och andra sammanslutningar är en konkret samsyn om vilka basala krav som måste uppfyllas av framtidens transporter.

Transportfrågan håller på att bli en ödesfråga för hur staden kommer att hålla ihop och fungera. Med en innerstad där man inte bara är ”på besök med sin plåtlåda” får man ett helt annat ansvarstagande från stadsmedborgarna och därmed ett intresse av utformningen av stadsmiljön som mer än bara en så bred gata in som möjligt och en garanterad parkeringsplats. Segregation, utanförskap och marginalisering har bland annat sin grund i hur tillgänglig stan är med ett gemensamt transportsystem. Alla diskussioner om utvecklingen av exempelvis Älvstranden som ett projekt som ska motverka segregationen blir inte konkret och reellt för folk i nordost om det inte finns en smart, modernt, rent, säkert och anständigt sätt att ta sig dit på.

Skadegörelse på inredning och klotter på utsidan är båda tecken på att något inte står rätt till. Nu säger någon säkert att människor i alla tider låtit sin frustration gå ut över det allmännas egendom men varför ska man acceptera det? Vi måste komma till en punkt där alla inblandade oavsett om det är resenärer, förare eller makthavare jobbar mot att vi ska ha ett helt, rent och mänskligt gemensamt transportsystem som gör det möjligt att få en anständig miljö och kan möta klimathotet.

Innan den tanken och inställningen är inplanterad och överenskommen bland stadsmedborgarna så kommer det att kosta oss oändligt många bortkastade skattekronor i sönderskurna säten, krossade väntkurer och uteblivna biljettinkomster. Att utvecklingen dessutom minskar känslan av segregation och uppdelning av befolkningen i ”vi som har råd med bil” och ”vi som (måste) åka buss” gör det ju bara lättare att motivera högre direkta kostnader för kollektivtrafiken.

Man diskuterar från tid till tid att stänga av delar av centrala stan för biltrafik och det är säkert både bra och nödvändigt. Men transportbehovet dit upphör ju inte för det, var är alternativen? Systemen måste dessutom bli allmänt accepterade. En av de avgörande faktorerna om man vill öka uppskattningen av ett publikt transportmedel är att gemene man uppskattar och de facto nyttjar det. Det vittnar om grundläggande brister i dagens system när bara de som inte har råd med egen bil åker kollektivt. När åker politiker och ledande chefer buss och spårvagn?

Vi kommer aldrig att få en majoritet av pendlarna till Göteborg att ta kollektivtrafiken till sitt hjärta och börja utnyttja den förrän den dagen som den allmänna meningen är att den verkligen är bra. I dag verkar den mest vara något man måste ha och något som ”andra” ska utnyttja.