Att verkligheten börjar hinna i fatt myten, är de först skyhöga och nu rasande opinionssiffrorna för socialdemokratin ett bevis på. Efter Alliansens seger och partiets val av Mona Sahlin till partiledare föddes förhoppningar hos många människor om en socialdemokrati, som skulle ta sin näring ur arbetarrörelsens värderingar och visioner.

Men denna tro, längtan och förhoppning om att nederlaget skulle leda till att partiledningen samlades kring de grundläggande värderingar, som en gång ledde till partiets framgång, visade sig snart vara förgäves.

Inte minst Mona Sahlin har visat sig ligga långt från partiets grundläggande idéer. Men givetvis är den övriga partiledningen lika ansvarig.

Partiet har för det första inte haft förmågan att presentera ett program, än mindre några visioner. Istället har man helt och hållet anpassat sig till EU:s rigida, dogmatiska nyliberala politik.

Vid sina framträdande endera med egna förslag eller för att kritisera Alliansregeringen rör det sig om plötsliga hugskott och osaklig kritik utan egna hållbara och genomtänkta förslag.

Ett ännu tydligare tecken på den ideologiska upplösningen är den okritiska hållningen till EU:s extremt nyliberala politik och nu senast godkännandet av Lissabonfördraget. Det senare är en politisk grundlag som omöjliggör ett samhälle byggt på klassisk arbetarideologi. Inte bara det, den omöjliggör också demokrati.

Så har efterträdarna till de pionjärer som stred för demokrati och arbetarnas värdighet svikit dessa och skapat motsatsen till demokrati och arbetarmakt. Sverige som länge har framstått som ett blandekonomiskt samhälle med en relativt stor offentlig sektor kan inte längre behålla ett sådant system.

Inte minst när vi ser dagens finanskris, som skapat en lågkonjunktur utan like, borde varje tänkande människa – med människornas trygghet för ögonen – inse att det är Keynes ideér och det blandekonomiska samhället som bäst klarar sådana kriser som vi ser i dag.

Genom att partiet helt och fullt anammat EU:s politik är ett samhälle byggt på arbetarrörelsens värderingar en omöjlighet. Accepterandet av lavaldomen och därmed ogiltigförklarandet av de svenska kollektivavtalen talar sitt tydliga språk.

Det som ytterligt förvånar är att ingen av socialdemokratins riksdagsledamöter fronderade mot partiledningen och röstade mot Lissabonfördraget. Det måste innebära att varken partiets politiska ledning eller den samlade riksdagsgruppen längre företräder arbetare, löntagare eller pensionärer.

Avvecklingen av vår alkoholpolitik, begränsningen i skyddet mot salmonella, offrandet av kollektivavtalsrätten, begränsningar i arbetarskyddet med mera är oförsvarligt. Genom att acceptera den fria rörligheten för kapital, varor och tjänster har socialdemokratin godkänt ett samhälle där människovärdet får ge vika för girighet och den råa kapitalismen.

Ett sådant parti har inte någon framtid och ska heller inte ha det. Med utgångspunkt från de värderingar som i dag styr partiledning, riksdagsledmöter och lokala politiker bör ingen tid spillas på att vänta på att det sker en förändring.

De inom partiet som fortfarande vill ha ett parti som grundar sig på arbetarrörelsens värderingar bör på alla sätt arbeta för ett nytt arbetarparti med visioner som en gång Per Albin, Tage Erlander och inte minst Olof Palme stod för. Dagens socialdemokratiska parti är ett parti i moralisk och ideologisk upplösning, utan folklig förankring.

De många svikna löftena (ja, kanske till och med medvetna lögnerna) efter EU-valet och nu senast godkännandet av Lissabonfördraget har en gång för alla diskvalificerat nuvarande partiledning och riksdagsledamöter att företräda arbetare, löntagare, pensionärer med flera. Börja därför redan i dag arbetet för ett nytt parti.