I mitten av januari lanserade Frankrikes premiärminister Dominique de Villepin sin nya reform CPE (kontrakt för första anställningen): en reform som syftade till att underlätta för privata företag att anställa unga under 26 år. Förslaget innebar - vilket flera också i Sverige i dag är medvetna om - att ungdomar skulle kunna anställas och sägas upp utan motivering från den ena dagen till den andra. Arbetsgivaren skulle också utan restriktioner direkt efter att ha sparkat någon kunna anställa en ny på samma osäkra premisser. Lagen skulle också få följden att unga skulle få mycket svårt att få bostadskontrakt, eftersom varken hyresvärdar eller banker/bolåneinstitut gärna godkänner osäkert anställda som hyresgäster eller låntagare.

Tre dagar efter att Villepin lanserat CPE träffades elevfacken och vänsterns ungdomsförbund och utlyste en vecka av protestaktioner. I ett försök att undvika debatt sköt Villepin fram parlamentets ställningstagande, från senare hälften av februari till den sista januari. Beslut fattades och lagen antogs.

Men under februari månad växte protesterna: fler och fler universitet utlyste strejker och i början på mars växte motståndet lavinartat. Den 1 mars var 13 universitet i strejk, en vecka senare 22, den 8 mars 38 och dagen därpå hade 45 universitet över hela Frankrike gått ut i strejk. Människor som aldrig tidigare hade varit politiskt aktiva organiserade möten, strejker, blockader och ocku-pering av skolor inom loppet av dagar, timmar.

Länge försökte medierna framställa motståndet som enstaka företeelser och de protesterande som uttråkade medelklassungdomar, som egentligen inte ens berördes av reformen. Men när alla de stora fackförbunden och samma förorter som under kravallerna i höstas brann stod enade, blev det svårt att upprätthålla retoriken om 'bourgeoisie bohème'. Man gick då över till att idiotförklara rörelsen och påstå att de inte förstod sitt eget bästa.

Jag har sedan i höstas befunnit mig som student i Aix-en-Provence, en liten studentstad ungefär 3,5 mil från Marseille, och sedan den första nationellt samordnade demonstrationen den 7 februari har jag följt och deltagit i protesterna. Att kalla rörelsen oinformerad eller att försöka påskina att de helt enkelt har missuppfattat projektet är i mina ögon löjeväckande.

Sedan den första demonstrationen har lagen funnits upptryckt och tillgänglig på samtliga manifestationer. Jämförande studier mellan CPE och redan befintliga ungdomskontrakt har gjorts och delats ut som flygblad. Under protestveckorna har politiska debatter anordnats på universiteten och ute på gatorna: vem som helst, för eller emot, har givits möjlighet att föra fram sin åsikt och har gjort det. Under en period var det i Aix varje onsdag öppet torgmöte för att diskutera vad demokrati egentligen är. Tågstationer har ockuperats för att hålla lektioner om ekologi. Tidningar med rörelsens historik, syften och planer har tryckts upp och sålts till självkostnadspris.

Att i det läget försöka påstå att rörelsen varit oinformerad eller bara helt enkelt missuppfattat kontraktet är absurt.

Det som slagit mig som svensk är den enorma blandning av människor som varit engagerade. På varje manifestation har det funnits allt från femtonåringar till åttioåringar, från förortskids till juridikstudenter, från biffiga hamnarbetare till konstnärer och arbetslösa. Och jag har uppenbarligen inte varit ensam om att förvånas över bredden. Med desperation i rösten har förespråkare för CPE-projektet försökt förklara att det inte är skapat för universitetsstudenterna, att de som har ett jobb ju inte berörs, och att rörelsen genom att blockera undervisningen på det hela taget förstör för dem som redan har det svårt i skolan.

En ung kille från St-Denis, en av de Parisförorter som är hårdast drabbad av ungdomsarbetslösheten, intervjuades i teve i samband med protesterna. På frågan om han inte var rädd för att få ännu svårare att få jobb ifall han inte klarade av sin Bac, den franska motsvarigheten till gymnasieexamen, svarade han: 'Jo, men jag gör vad jag måste göra'. Överallt där frågan om de personliga konsekvenserna av att delta i motståndet och därmed få svårt att klara av sin gymnasie- eller universitetsexamen kommer upp, svarar folk att de förstår allvaret i situationen, men att det här är större än deras enskilda situationer - att det personliga får stå tillbaka för det kollektiva, att det handlar om allas framtid.

Låter det skrämmande i denna tidsålder av individualistiskt förverkligande, när ordet kollektiv hånas och demoniseras? Att en hel generation av unga nu slåss för de värden som vissa hade hoppats begravdes i början av nittiotalet? Under de konfrontationer som uppkommit mellan demonstranter och polis har man från medias håll försökt skilja på 'huliganerna' och de 'riktiga' demonstranterna.

Men man ska inte låta sig luras, för även om organisatörerna har velat undvika våld har de inte tagit avstånd från de våldsamma reaktionerna: effektiviteten har ifrågasatts, men inte motiven. Banderoller med texten 'Nous sommes une génération de casseurs' -Vi är en generation av huliganer - har burits och applåderats. När fransk teve intervjuade en man i Paris som fått sin bilruta inslagen viftade han med armarna och hojtade att de bara är ute för att förstöra: 'Vad tjänar det till?' Han fick svar från sidan, utanför bild: 'Det är klasskamp!'

Mannen med bilen såg förvirrad ut och sa: 'Vilken klass?'.

Samma förvirring uppvisar media inför att universiteten på flera håll röstade för ett förbud av journalister på campus. I ett mediegranskande program som går varje söndag på franska kanal fem gjorde man ett inslag om detta: om faran för yttrandefriheten och det fria ordet. Studenterna svarade lugnt att de är minst lika oroade, men eftersom media aldrig rapporterar helheten utan vinklar och uteslutande ställer ledande frågor vill man inte ha dem närvarande.

Om det är yttrandefriheten media oroar sig för kan de lugna sig. Strax innan granskningsprogrammet gick ett annat veckoprogram, som rapporterade om nyheter i bloggvärlden: ett inslag visade hur en av demonstranterna, utrustad med digitalkamera och laptop, filmade manifestationen under dess lopp, sprang in på ett kafé, la ut filmen på nätet, skrev en kommentar och sedan snabbt återförenade sig med demonstrationen igen.

Det pågår en rörelse som inte låter sig toppstyras och som gång på gång visar att man inte tänker gå med på de spelregler andra satt upp. Och det har lyckats: Villepin meddelade måndagen den 10 april att CPE skulle dras tillbaka.

Många av dem som tidigare inte varit politiskt engagerade har förklarat att deras ögonblick av politiskt uppvaknande kom i och med presidentvalet 2002, när vänsterns splittring möjliggjorde att det högerextrema partiet Front Nationals representant Le Pen gick vidare till den andra valomgången, vid sidan av högerns Jacques Chirac. Men också den breda folkrörelsen mot den nyliberala EU-konstitutionen har skapat en ny medvetenhet, för även om den här rörelsens syfte har varit en nationell angelägenhet har det runt om i landet funnits plakat och banderoller som talat om Europa, om ett annat Europa: ett 'Europa för människor, inte för pengar'.

Rörelsen har också mycket riktigt dragit till sig uppmärksamhet från andra europeiska länder: ett av argumenten här i Frankrike har varit att liknande förslag genomdrivits på andra ställen utan att det har skett några protester. Men studentrörelserna har sedan saken uppmärksammats internationellt fått mängder av stöd och uppmuntran från studenter runt om i Europa och övriga världen, människor som säger grattis och hur gör man, ge oss tips!

Det finns en växande rörelse som utgörs av människor som vuxit upp under 'Den enda vägens politik' och som nu svarar med att bryta ny terräng.