Det dröjde länge innan jag fick kontakt med dig. Anders, Johans son. Ur släktsagornas dimmor berättade man att du kanske från början kom invandrande från Småland. Sanningen är att du föddes i Marka alldeles i hjärtat av Västra Götaland. Falbygden; urhemmet för många fler än din klan.

Mormors far och kanske hade jag glömt dig bland alla andra namn som dyker upp ur släktens gömmor. De som utvandrade till USA, de som gjorde klassresor och försvann in i nyss erövrade roller.

Men du gav herrgårdens uppsyningsman på käften. Så kunde jag inte låta bli att börja älska dig. Hur du sedan agerade i livet vad gäller uppsyningsmän vet jag ju så litet om. Men när detta berättades gör denna enda handling dig till min hjälte.

Rättaren på herrgården gav sig på dig med käppen för att tukta. Vi skriver artonhundrafyrtiotal och då betedde sig arbetsledare på sådant sätt. Och de allra flesta tog emot käpprappen och böjde sig och teg. Men du slog tillbaka och måste sedan rymma från herrgården och den trakten.

Du förstår jag håller just nu på att läsa en bok som behandlar ett främmande lands historia. En stor nation. Där slavarna kommer från Afrika och straffas med döden om de slår tillbaka när de blir 'tuktade'. De rymde de också men blev oftast åter infångade och omänskligt grymt bestraffade för sina flyktförsök. Alldeles parallellt med ditt artonhundrafyrtiotal sker detta på en annan kontinent, under en annan himmel än Falbygdens.

Den här bokens författare varnar oss läsare att tro att upproren var många och medvetna. Något som vi kanske önskar och gärna vill tro. Tragiskt nog var det få som gjorde motstånd och de besegrades snabbt även om de ibland samlade sig till litet större grupper.

Därför Anders undrar jag nu så mycket över detta: Blev du helt enkelt personligt förbannad på rättaren och klippte till honom? En obehaglig figur som kom din egen integritet förnär?

Eller hade du fått kontakt med långväga komna tankar om mänskliga rättigheter och lagar som kunde skydda även en lantarbetare.

Artonhundrafyrtiotal och revolutionernas Europa. Nya idéer sprids i ringar genom länderna och kanske var det möjligt att själva luften fylldes av upprorstankar. Inte uttalat, inte medvetet, men ändå banade sig väg in i människors tankevärld. Hur gömda ni än var där mitt inne i det lantliga Sverige.

Du förstår; jag funderar så ofta över er. Ni som levde ert liv där i det förflutnas värld. Hur ni tänkte, varför ni agerade som ni gjorde. Er lydnad och underkastelse.

Ni levde ert liv i detta och ingen kan ropa tillbaka till er genom århundradena att ni skulle handlat och tänkt annorlunda. Men undantagen fanns; jordens salt. En av dem är du. Vilka dina motiv än var så handlade du så mänskligt rätt.

Så måste du ge dig av till en annan trakt och skaffa dig en anställning där. Tillräckligt långt borta från Falbygden för att lagens arm inte skulle nå dig. Eller någon tvinga dig tillbaka till samma herrgård du olovligt lämnat.

Din dotter gifte sig sedan med en annan lantarbetare och torpare och kom att åldras i en omgivning där inga uppror gjordes och lydnaden var den absoluta dygden. Den sortens landsbygdsmiljö där andan från generationer av lydiga tjänare ligger tungt över livet. Då till synes omöjliga att bryta upp från.

Du lyckades till slut att spara ihop pengar till en liten egen gård. Eller om det var så att din hustru hade en slant med sig i boet. Nästa sommar ska jag resa dit och ströva omkring i dina marker för någon dag. Tänka mycket på dig och höra efter överallt, hos alla okända släktingar, om det kan finnas ett dokument eller en bild där du finns med.

Det är så att jag undrar om jag får vara litet lik dig? Din sentida släkting som också önskar att få ge käpprappen tillbaka. På ett eller annat sätt.

Många hälsningar till dig Anders. Från din dotterdotters dotter.