Läser om dem och tänker - intet nytt under solen. Samhällets varbölder ständigt där. Som om verkliga förändringar vore omöjliga.

Under gångna århundraden har spanska lantarbetare gjort ständiga uppror mot storgodsägarna. Uppror mot förtryck och usla levnadsvillkor. Uppror som alltid slagits ned. I dagsläget utgör den höga arbetslösheten en lika svår börda som det tidigare förtrycket.

I Tyskland har arbetslösheten ökat till tolv procent och de arbetslösas villkor är hårt nedskurna. Så hårt att de utan arbete inte längre kan betala hyran för bostaden och måste lämna sina hem. En mardröm - så betecknade en arbetslös kvinna sin situation. Sannerligen en livets mardröm. Så såg det ut i Tyskland också åren före Hitler - intet nytt under solen.

Här i Sverige avskedas fackliga aktivister på lögnaktiga grunder och fackets representanter vågar inte längre försvara sina arbetskamrater. Talade med en god vän, som genom Arbetsförmedlingen hade sänts till en helt livsfarlig arbetsplats. Någon där kallade på facket och skyddsombudet kom. Stängde in sig på kontoret hos chefen. Kom sedan ut och meddelade att denne medgett att det kanske var väl dammigt i lokalen. Med svajande, tio meter höga, tunga varustaplar som hotade rasa ner över människor som jobbade intill dem. Dammigt!

Skyddsombudet vågade inte göra vad han uppenbart borde ha gjort. Stänga arbetsplatsen. Alla rädda och ett maktlöst fack. Gör ni inte som vi - arbetsgivarna - vill, så avskedas ni. Och den arbetslöse som beordrats dit av Arbetsförmedlingen vågar inte protestera.

Någon gång på fyrtiotalet hade socialdemokratin en propagandaaffisch som sade: 'Vi sitter alla i samma båt'. Därmed menande att arbetare och kapitalägare verkade och levde under lika villkor. Borde så lösa sina problem gemensamt. En propaganda som fortsatte i samma spår årtionden framöver. Vi trodde på den, då arbetsgivarna den gången gick med på förbättringar i löner och arbetsmiljöer. De såg att eftergifter behövdes för att ha fred på arbetsmarknaden. Och de hade råd. Industrin på högvarv och hela det krigssargade Europa beställde svenska produkter.

I detta läge 'insåg' socialdemokratin att det i Sverige inte längre fanns något klassamhälle. Metallarbetaren och bankiren nu båda i folkhemmets famn. Att då tala om klassamhälle var ju rent löjligt. Och socialdemokratin skolade därtill fram en mängd ombudsmän, politiker och socionomer som predikade att klassamhället var försvunnet i Sverige.

Som vi i dag inser hade den socialdemokratiska ledningen dåligt läst sin läxa i samhällskunskap. Det klassamhälle som levt sitt liv under ytan visar i dag sina klor. Tigern i full aktion.

Pigor åt övre medelklassen. Trädgårdsarbetare åt direktören. Där finns de arbetslösa att tillgå. Trehundrasextiotusen. Och de blir fler. När mer och mer utländsk arbetskraft slussas in.

Därtill dränerar kapitalägarna/arbetsgivarna landet på företag och investeringar. Nationen förblöder och politikerna förmår inte hejda katastrofen. Socialdemokratin vågar inte ens viska att det i verkligheten är vi - löntagarna - som arbetat samman de tillgångar som nu förs ut. Att tillgångarna är våra.

Socialdemokratin påstod under nära femtio år att klassamhället inte längre existerade hos oss. Säger ni det fortfarande, Göran Persson? Fortsätter ni att inte se, inte höra, inte förstå?