I gruppen av primater ägde alfahannen sin på fysisk styrka byggda status. Och uppvaktande individer som ville vara nära 'makten'. Som nu i våra stora företags hierarkier. Eller den politiska sfären. Senare började vi vår nästa form av statusjakt. I stenålderssamhällena var den fullt utvecklad. Visad i smycken och vapen. Det ohemult dyra armbandsuret har verkligen sina uråldriga föregångare. Detta vet nog inte mannen som köpt och bär det. Att det är en verkligt primitiv symbol. Och vem funderar över hur alfahannen startade sin utveckling. För så där fyra miljoner år sedan.

Har vi underkastat oss symbolernas bärare så länge är mönstret möjligen inbränt för evig tid. Klättrandet, klösandet och belöningen är samhällsnorm. Även om det ibland anses 'fint' att säga motsatsen. Snyfta kring andlighet eller religiositet.

Statussymbolerna utgör ytan som täcker klassamhällets struktur. En glittrig överbyggnad. Tjänar du etablissemanget så får du guldet. Advokat eller universitetsprofessor. President eller direktör. Du belönas.

De verkliga härskarna syns inte så ofta. Kapitalägarna. Har gått ifrån feodalherrarnas lysande ståt. Den kan deras underhuggare roa sig med. Eller slåss om.

Vem betalar glittret? Ur vilka pressas ägarnas vinster? De sitter i indiska kyffen och syr kläder eller skor. De arbetar i afrikanska gruvor. De monterar bilar i Detroit - eller blir arbetslösa i bilstaden. De arbetar sig till panikångest och sjukskrivning i vårt så plikttrogna land. Ibland är deras fackföreningar förbjudna, ibland används fackföreningar till att desinformera och förråda. De fackliga ledarnas löner växer.

Vänsterns politiker låter sig kanske inte köpas, men tror naivt på möjligheten att binda kapitalägarna genom lagstiftning. Ser genom en snäll sagas glasögon. Storföretagens ägare skrattar i sina konferensrum. Binda en tiger?

Vänsterns politiker lever i sin skyddade medelklassvärld. Är snälla och välklädda; välnärda i etablissemangets varma trygghet. De garanterat ofarliga förnyarna. Uttalar sig väluppfostrat i tv-intervjuerna. Ingen kan heller skrika 'förrädare' mot deras snälla ansikten. Då förrädarna inte alls kan förstå vad de begått förräderi mot. De tror att vi lever i - om inte den bästa av världar - så dock en som utvecklas till det bättre. Om än långsamt.

Folket har efter alla svek och lögner bytt sitt deltagande i samhällets liv mot dokusåpornas spel. Förbarnsligas mer och mer under mediapåverkan. Infantilisering. Lär sig att sätta glittret som måttstock för livet. Vi i socialgrupp tre försöker därför med 'tillbehör' (billiga kopior av överklassens kläder, bostäder och smycken) visa en status som vi inte har. Det falska glittret sminkar över verklighetens klasssamhälle.

Men även de medvetna människorna har till slut lärt sig att inga uppror är möjliga. Vi lär av vår historia att 'underklassen' alltid får stryk. Vi noterar inga varaktiga segrar.

Hur får vi kraft att bryta med status och makt? Kanske genom att skratta åt alfahannarna. Skratta åt lyxbilarnas ägare. Penningpatrasket.

Sedan gå vidare in i konferensrummen och plocka ut dem som där sitter. Undersöka vilka de är, bedöma deras handlingar.