Det var en gång en familj. Den var inte som andra, den var speciell, ja, faktiskt unik. Inte för att modern plastikopererat sig, gärna bar päls och var lidelsefullt engagerad mot barnprostitution och pedofili. Inte heller äldsta dotterns ätstörningar var något anmärkningsvärt, eller att fadern älskade jakt, både på vilt och - enligt mångåriga, envisa rykten - kvinnor (företrädesvis yngre). Nej, inget av detta är ju särskilt annorlunda, utan väl representerat både i samhället och i kulturella klichéer.

Det som skiljde ut den här familj-en var dels att dess medlemmar föddes till sina jobb, och alltså inte fick sina anställningar på meriter, dels att deras uppgift var att representera dig, mig, oss alla. Och framför allt: att det var dessa 'allas' pengar som bekostade familjens uppehälle och resurskrävande livsstil.

Av central betydelse för denna representation var bilden av den (nästan) ideala kärnfamiljen. En bild som levandegjordes och underhölls av medierna. Den inhemska press-etiken lärde att om man bara talade väl om familjen (bara de djärvaste, men minst ansedda, tidningarna anspelade på rykten, men väldigt försiktigt och oskuldsfullt jämfört med liknande trycksaker i andra länder), fick man i gengäld tillgång till familjens medlemmar för bilder och intervjuer.

Men en dag var det någon som ville berätta något. Att det fanns en smidig organisation för att arrangera hemliga möten på en diskret adress. Uppgifter fanns från tillförlitlig källa. Vore inte detta något för skandalpressen?

Nej. Där gick gränsen. Vederbör-ande fick veta att 'alla vet ju det ändå', men allmänheten borde inte få något sådant bekräftat. Ge dem Naken-Janne, ge dem Knutby, ge dem ångerfulla Kicki. Men inte störande fakta om Familjen.

Jag är nu genuint ointresserad av kungligheternas privatliv, men jag vill veta var gränsen går för tryckfriheten och varför. Är det så att i Sverige går gränsen vid kungahuset?

Varför lämnas andra människors privatliv ut, medan de kungliga skyddas?

Utöver pressens intresse av förtroliga relationer med hovet så tror jag att det finns en politisk ovilja att på allvar granska kungahusets förvaltning av våra pengar. För vad skulle hända om svenskarna fick se mer av bildens baksida? Kanske skulle folk börja kräva att i val få ta ställning till kungahusets existens? Vem vill egentligen betala för plastikoperationer, jakt, pälsar och stora motorbåtar, eller för diskreta adresser i innerstan? Inte jag i alla fall.

Men även om man kan anse monarkin vara både otidsenlig och parasiterande, är ändå den mest intressanta frågan i sammanhanget: vad är egentligen ett brott mot pressetiken? Att avslöja besvärande detaljer om kungahuset eller att undanhålla allmänheten information som kan vara viktig för dess syn på monarkin?

Kommer nu denna text att publiceras? Kommer Pressens opinionsnämnd att granska den? Det ska bli spännande att se!