Samhället skapar djurrättsvåldet
Medias fokusering i bevakningen av djurrättsrörelsen förhindrar en kritisk granskning av djurindustrin. Journalister borde skärskåda de ekonomiska intressen som ligger bakom industrin istället för att demonisera djurrättsaktivismen, skriver Marianne Strand.
I DN-reportaget 'Terror i djurens namn' skildrar Tove Nandorf (DN 7/8) en extrem form av djurrättsaktivism i England. Texten tog självklar ställning för försöksdjurs-farmaren John Hall, som 'oskyldigt' trakasseras av galna vandaler. Inget försök gjordes att förklara varför djurrättsrörelsen har radikaliserats.
Artikeln, som kunde ha bidragit med något nytt och brännande, var istället symptomatisk för hur djurrättsfrågor skildras i medierna. Tvånget att fokusera på tydliga motsättningar ger extremisterna all uppmärksamhet på bekostnad av sakfrågan. Konsekvent undviks hårda fakta om djurindustrin, och gemene man kan därför lätt slå bort allt vad djurrätt heter med att dess företrädare är terrorister. De som vinner på detta är naturligtvis de verksamheter som utnyttjar djur i störst skala, kött- och försöksdjursindustrin. Men: är det verkligen journalisters uppgift att gå näringslivets ärenden?
De flesta människors självkänsla bottnar i tanken att man står 'högre' än andra arter. Detta för med sig rätten att ta djurs liv, eller utnyttja djur för nytta och nöje. Denna särskiljandets hållning är en grundbult i vårt hårdexploaterande samhälle, men i en krissituation blir nedvärderandet av djur snabbt applicerat på människor.
Vissa grupper degraderas till djur för att kunna behandlas som sådana, vilket skett i slaveri, steriliseringsprogram, pogromer, liksom i varje krig. I Gulfkriget kallade amerikanska piloter dödandet av flyende irakiska soldater för 'turkey shoot' och de civila för 'kackerlackor'. I nämnda DN-artikel säger John Hall att han skulle vilja 'skjuta av' ett trettiotal av aktivisterna, ett rimligt sätt att lösa problem för en person som byggt upp en förmögenhet på kött- och försöksdjur.
Det är viktigt att se hur förtrycket av djur alltid tjänat som modell för förtrycket av människor, och att de olika formerna är sammanlänkade. Mot denna bakgrund blir det förståeligt att viljan att vidga den etiska cirkeln till att omfatta djur alltid har uppfattats som ett samhällshot.
Hur kan man förklara den extrema form av aktivism som uppstått i England och USA de senaste åren? Varför tar vissa individer till allt mer drastiska, våldsamma metoder? Den som följt den intensiva debatt som förs inom djurrättsrörelsen om både mål och metoder vet att de flesta tar avstånd från våld i alla former - och ännu har ingen människa dödats i en aktion, vilket ju brukar vara fallet vid terroristattentat.
Medias fokusering på att 'någon kanske kommer att komma till skada' slår istället ut en kritisk granskning av hur många djur som faktiskt föds upp, hur de lever och dödas, liksom hur de torftiga djurskyddslagar som trots allt finns efterföljs. Tänk om journalister var lika redo att skärskåda de starka ekonomiska intressen som finns som att demonisera djurrättsrörelsen. Är det verkligen så att engagemanget för djur är samhällsfarligt? Är det inte farligare med ett samhälle där passivitet inför våld och förtryck premieras, och där det stora flertalet människor fostras till begränsad empati?
En viktig orsak till radikaliseringen av djurrättsaktivismen tror jag är att antalet djur som dödas och utnyttjas ständigt ökar. Med världens strängaste djurskyddslag skickar vi i Sverige årligen 75 miljoner djur till slakt och använder en halv miljon i försök. Dessa djur omfattas inte av lagen.
När varken lagar eller fredliga protester kan påverka denna verklighet, växer desperationen hos människor som identifierar sig med djur. Några söker effektivare metoder för sin kamp och ett fåtal drar slutsatsen att våld är effektivt. Och man kan ju faktiskt fråga sig: var hade de svartas och kvinnornas frigörelse varit idag utan något som helst våld?
De flesta aktivister arbetar dock idag långsiktigt inom demokratins ramar, och deras engagemang omfattar ofta både miljö och människor. I USA görs många aktioner av miljö- och djurrättsaktivister tillsammans. (ALF, ELF med flera). Aktivisterna agerar utifrån en förmåga till helhetssyn som tycks skrämmande frånvarande i samhället. De accepterar inte den fascistoida sanningen att makt är rätt. Men det är denna sanning som individer som John Hall med hjälp av det kapitalistiska systemet applicerar på både djur och ekosystem.
Det är om detta djurrättsaktivismen handlar, och det är denna massdöd som är den verkliga terrorismen. Att förtiga det är att helt enkelt godta ett samhällssystem som bygger på den starkes rätt.
Om fler öppnar ögonen för det helvete på jorden som vi skapar för djuren och fordrar att djur, liksom människor, behandlas med respekt, kommer den våldsamma formen av djurrättsaktivism att försvinna. Ett samhälle som behandlar sina svagaste väl startar inga krig. Med Gandhis ord: 'En nations storhet och dess moraliska utveckling kan mätas genom det sätt på vilket den behandlar sina djur'.
