Vi promenerar upp för en brant stentrappa i ett slitet gammalt hyreshus. Vår tolk stannar gång på gång och pustar ut medan vi försöker hålla jämna steg med den alert skyndande Emina Muraãeviç. Hon stannar inte förrän hon har nått den sjätte och översta våningen.

I den lilla enrumslägenheten bor en av hennes 'vårdtagare'. Han ligger utsträckt på soffan och har svårt att röra sig. Pratar gör han inte heller och hans fru försöker tolka hans miner och långsamma gester.

Emina klappar om honom och frågar hur han mår. Hon tittar till bandaget på benet och säger att i morgon är det dags att lägga om det.

- Jag kommer tillbaka då, säger hon.

Emina Muraãeviç är 25 år. Hon läser ekonomi på universitetet, men hon avsätter så mycket tid hon kan för att hjälpa äldre människor i området. Hon har ett tiotal personer som hon träffar nästan dagligen och som hon hjälper med vardagens bestyr eller bara sitter ner och pratar med.

- Det ger mig oerhört mycket och inte minst har jag fått många fantastiska vänner bland människor som jag knappast skulle ha umgåtts med annars, säger hon.

Vi är i industristaden Zenica, mitt i Bosnien-Hercegovina. Under kriget var detta en belägrad stad och det fanns ingen väg ut eller in. Inte för människor och inte för mat eller förnödenheter.

- Människorna här lärde sig att ta hand om varandra då. Själv var jag bara 14 när jag började hjälpa äldre och sårade människor i min omgivning. Jag kan inte riktigt förklara varför, det känns självklart bara.

Efter kriget har det privata och helt ideella alternativet till den offentliga omsorgen levt kvar. Den har till och med stärkts och permanentats genom att ett antal organisationer startats för att samordna verksamheten. För många är det fullkomligt naturligt att avsätta ledig tid för att hjälpa de som behöver det. Det kan vara hemhjälp, undervisning, hjälp på en sjukmottagning eller ett daghem.

Den ideella organisationen Rohana drivs av Saban och Nura Beciç. I en källarlokal som de fått av kommunen har de inrett en liten sjukmottagning och ett dagcenter för områdets äldre och handikappade.

- På många platser lämnas människor helt utan tillsyn när de blir gamla och svaga. Så vill vi inte ha det. Vi vill inte att en människa ska kunna dö i tysthet i sin lägenhet och att det ska gå dagar eller veckor innan någon märker det, säger Saban.

Själv lägger han numer ganska mycket tid på att åka runt och berätta om Rohanas verksamhet. Fler har fått upp ögonen för konceptet och en rad kommuner och vårdinstitutioner i landet har velat lyssna och lära.

- Vi kan ju aldrig ersätta vanlig sjukvård, men vi har många duktiga och sjukvårdskunniga människor som hjälper oss, helt utan betalning, och det gör att vi ändå kan vara kvalificerade i det vi gör. Vi kan till och med utföra en del medicinsk vård, säger Nura.

Samtidigt tillägger hon att det förstås finns en risk att makthavarna utnyttjar människors välvilja att hjälpa varandra och ser det som en chans att hålla nere satsningarna på sjukvård och äldreomsorg. Det vore ett nederlag, säger hon, men konstaterar samtidigt att det inte finns så många alternativ.

- Själva sjukvården är trots allt någorlunda bra, även om det är ont om pengar. Men äldreomsorgen, vården av människor som inte är akut sjuka men som behöver hjälp i hemmet eller bara sällskap, den är under all kritik. Jag förstår att det är ett oattraktivt område att satsa på, men just därför är det viktigt att vi får fortsätta. Med det underlag av ideell arbetskraft som vi har idag så är jag mycket hoppfull inför framtiden.