Föreningen Arbetsfri och Glad skrev redan i början av år 2001 till riksdagspartierna om den kränkande behandlingen av arbetslösa i aktivitetsgarantin. I socialdemokraternas svar genom Pia Stark stod följande:

'Det är den enskilda individen som skall stå i centrum och i så stor utsträckning som möjligt ha beslutsrätt över sin situation. Aktivitetsgarantin innebär således att den enskilde får ett större inflytande/.../ Vi socialdemokrater skulle aldrig vara med och forma en politik som inte bygger på respekt för den enskilde individens behov.'

Individuell behandling är ett honnörsord som saknar tillämpning i verkligheten. Själv tvingas jag delta i aktivitetsgarantin, trots att jag går i avgångspension om ett år. Jag kostar i denna åtgärd skattebetalarna 750 kronor i veckan.

Jag har följt direktiven och sökt 'lämpligt arbete' (utifrån arbetsgivarens bedömning) över hela landet. Inget företag har visat intresse. I en ålder över 60 år är man tydligen ointressant.

Allt ansökningsarbete har jag gjort hemifrån. Personalen på arbetsförmedlingen lämnar mig ifred - det hedrar dem att de lägger resurserna på dem som behöver det. Jag skrev till chefen för min förmedling och begärde att få slippa aktivitetsgarantin och sköta mitt arbetssökande hemifrån, vilket jag ju redan i praktiken gjorde. I sitt svar beklagade hon att jag finner aktivitetsgarantin meningslös. Mitt genmäle, att det var felaktigt att alls anvisa mig den, möttes av tystnad. Läs gärna de vackra citaten i början en gång till.

Mycket har skrivits om aktivitetsgarantin under åren. Missförhållandena kvarstår inte på grund av okunskap. Det måste finnas ett politiskt intresse som väger tyngre än respekten för den enskilde individens behov. Hur mycket får förfalskningen av statistiken över den öppna arbetslösheten kosta i skattepengar och förnedring? Frågan har blivit än viktigare när socialdemokraterna nu utlovar en sänkning av den öppna arbetslösheten.