Enligt artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har envar rätt till arbete. När tillgången på arbete är otillräcklig måste dock en prioritering med hänsyn till de arbetssökandes behov göras. Det är lika självklart som att prioriteringar sker i vården, trots allas lika rätt till trygghet vid sjukdom.
Jag har, som föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hävdat att mina sociala och ekonomiska omständigheter samt ålder gör att jag måste betraktas som lågprioriterad. Därför borde jag placeras långt bak i kön av arbetssökande. Säkert gör jag också det av arbetsgivare i gemen. Det minskar möjligheten att få anställning, men även anledningen att känna sig ratad.
Förgäves har jag försökt få arbetsförmedlingen att ta konsekvenserna av omständigheterna och tillämpa individuell handläggning (enligt förordning 2000:634 §6). Under kränkande former har jag blivit satt i meningslösa 'aktiviteter'.
Därmed har resurser förslösats på mig, samtidigt som behövande inte fått den hjälp de har rätt till.

För tillfället är jag satt i 'förberedande utbildning' på folkhögskola. I ett reportage i SVT:s Sydnytt (9/11-05) tvingades länsarbetsdirektören medge att denna 'arbetsmarknadsåtgärd' inte var den rätta för mig. Reportaget fick den nya chefen för 'min' arbetsförmedling att söka upp mig. Han 'smörade' om vikten av att min kompetens togs till vara. (Var fanns kompetensen, när jag sattes i två veckors kurs i cv-skrivning och på folkhögskola?) Han bad mig komma med förslag på lämpliga arbetsuppgifter inför ett möte en vecka senare. Detta möte blev inte av. Istället bjöds jag på lunch av folkhögskolans rektor. Denne sade sig ha bra kontakter inom kommunen, vilket skulle kunna leda till jobb för mig.
Den 21/12-05 anvisade arbetsförmedlingen mig att söka ett plusjobb (akademikertjänst) inom Komvux i Eslöv. I förra veckan var jag på anställningsintervju hos skolans rektor. Hon hade sett reportaget i Sydnytt och mindes att jag snart ska gå i pension. När hon fått klart för sig, att jag går i pension redan den första maj i år, var jag inte längre intressant för jobbet. Att efter en upplärningsperiod byta personal, eller stå utan, var självklart inte tilltalande.

Säkert finns det någon yngre, kvalificerad person som skulle ha stor nytta av denna tjänst och vara motiverad och därmed till stor nytta för eleverna. Finns denna person inte inom kommunen, bör man bredda sökområdet eller överföra pengar till kommuner som fått för lite. Enligt en artikel i Sydsvenska Dagbladet (28/12-05) har Lund behov av 216 plusjobb, men har bara tilldelats 50.
Plusjobben kan pågå i upp till två år med fast anställning som mål. Hur kan då jag anvisas ett sådant? Rektorn på Komvux undrade vad arbetsförmedlingen (Ams) sysslar med. Allt tyder på att det enbart är för att rädda ansiktet som Ams placerar mig i 'gräddfil' till plusjobb.
Jag har kritiserat dem hårt offentligt och det måste ju vara genant att ha mig kvar som skrivande kritiker i meningslös förvaring.
Det kan verka som om personalen på 'min' arbetsförmedling uppträder huvudlöst. Jag har tidigare
ifrågasatt om Ams-chefen kan prioritera. Detta med anledning av att han i teveprogrammet Uppdrag Granskning uttryckt en förhoppning om att jag skulle få ett plusjobb. Hans underställda gör alltså bara sitt jobb, att - kanske med avsikt, och med min medverkan - avslöja Ams bristande handläggning.
För mänskliga rättigheter
till arbetslösa