Kultur

Det bör understrykas att jag inte tillhör de som är besatta av att resa. I storstädernas vimmel är det som värst; jag försöker förgäves hänga med den högre pulsen, men vimlet och bruset verkar endast göra mig än mer vilsen och bortkommen. Det finns dock undantag. I Berlin kände jag mig direkt hemma. Trots stadens storlek råder ett ganska behagligt tempo och atmosfären är skönt avslappnad.

Plötsligt, knappt utan att någon märker det, står en liten bibliotekarie på scenen. Hon sätter sig vid pianot, öppnar sin sagobok och ut strömmar små berättelser om livet och kärleken. På skivan, Until Death Comes, är Fridas Hyvönens röst absolut mer speciell än vacker, så mina förväntningar på en livespelning är inte väldigt höga. Därför knockas jag totalt av de inledande låtarna Valerie och Djuna. Frida är enormt säker, inte minst på rösten, hennes sätt att ta upp scenen tyder på ett lugn som många artister säkerligen avundas.

Att döda ett barn. Går det ens att föreställa sig den bottenlösa sorg och förtvivlan som familjefadern Åke måste känna? Att döda sitt eget barn. På ett enda satans ögonblick slås hela tillvaron i kras. En stunds ouppmärksamhet och lillgrabben Oskar ligger där. Krossad under pappas dyrbara lyxbil. Upptakten på Simon Stahos senaste skapelse - Bang Bang Orangutang - är allt annat än munter. Men filmen utvecklas allteftersom åt det absurt humoristiska hållet.

Det tål att sägas många gånger: den som vill se nyskapande teater behöver inte ta sig till den avlägsna innerstaden. I Gubbängen, på bekvämt cykelavstånd från till exempel Stockholms Frias redaktion, bjuder Moment på många intressanta teaterupplevelser. Och det tycks inte spela någon roll om Pontus Stenshäll regisserar (som i två tidigare föreställningar) eller Andreas Boonstra (som denna gång). De hyllar båda samma förströdda antiestetik, som denna gång drivs till sin yttersta spets i scenversionen av Pär Lagerkvists roman Mariamne från 1967.