Frida Hyvönen flörtar med publiken på sitt coola sätt, hennes kroppsliga utspel vid pianot lockar många till skratt. Hon är otroligt charmig och närvarande, vi är inbjudna till hennes vardagsrum och hon vill underhålla oss. Den halvfulla och mycket tysta lokalen avslöjar att många kan sjunga med i hennes texter. Och Frida Hyvönen har något eget, definitivt. Att sätta fingret på exakt är svårt, men en gissning är att hennes musik är så ärlig att den bara genom det ställer sig utanför annat som producerats den sista tiden. Ett enkelt grepp: tvåtakt på piano, lika mycket röst som berättelse som musik. Inget är något utan det andra, strofen "become vibration" dyker upp i mitt huvud. Frida ger bort sig själv och mottas med öppna armar. Hon har förmågan att med så enkla grepp berätta så mycket, Once I Was a Serene Teenage, får i alla fall mig att olustigt kura ihop mig i stolen och minnas det som en gång var. I You Never Got Me Right spyr hon ut sin hysteriska ilska över en relation som präglas av missförstånd och alla vet vad hon talar om.

Halvvägs in i konserten välkomnar hon sin vän David Sandström in på scen och tillsammans kör de I Drive My Friend som handlar om dem själva. De är hemskt gulliga tillsammans och de tycker att det är kul att publiken kunde komma, ungefär så. puss och god natt, och så är det Davids tur.

Jag funderar på gemensamma nämnare mellan David och Frida, förutom deras vänskap, och kommer fram till "ärlighet". Annars spretar det åt två olika håll. Frida gör sig bra i en lokal med sittplatser, Davids musik skulle snarare behöva en stående publik nära scen. Spelningen igenom känner jag mig som en artigt applåderande pro-pensionär. Davids ursprung från norrländsk punk genomsyrar hans soloprojekt, som kanske i och för sig är mer inriktad på själen snarare än politiken. Men det är bra, och att jag inte har så mycket att säga om hans framträdande skyller jag på min dåliga inlyssning av hans skivor.

David Sandström och kompbandet Overdrive har något att berätta, precis som Frida, och då spelar det egentligen ingen roll om det är i ett garage eller på konserthuset vi befinner oss. Musiken är en blandning av hetsig trum- och elgitarrspunk och mjuk singer-songwriterpop.

Innan covern Kill Your Boyfriend (he's not innocent) uttrycker David sin frustration över hatpropagandan mot Feministiskt Initiativ och i mellansnacket före Shakey Heart berättar han att den är som en Pripps Blå-reklam fast för gräs i Holland. Jag hänger inte riktigt med men köper det ändå. David är en mycket begåvad musiker och kanske drunknar han i efterdyningarna av Fridas känslomässiga och vackra svallvåg av musik, och kanske är deras uttryck alltför olika för att lyfta fram varandra.

Avslutningsvis kör de Cocaine In Your Cola tillsammans och det låter inte jättebra, men strunt samma. Frida och David är våra kompisar och de tyckte att det var hemskt kul att vi kunde komma hem till dem ikväll. Puss och godnatt.