Kultur

Sällan har väl en film emotsetts med samma skräckblandat uppskruvade förväntan. De mest hängivna fansen verkar snarare rädas risken att bli besvikna än glädjas över att återse sina favoritrollfigurer. För den oinvigde kan det låta märkligt, men förklaringen är densamma som anledningen till den numera nedlagda teveseriens storhet. För de hundratusentals besatta som gladeligen tillbringar långkvällar med att beta av hela säsonger i sträck är Carries, Samanthas, Charlottes och Mirandas leverne mer än en småvågad komediserie. Karaktärerna är identifikationsobjekt. Samtidigt personifierar de drömmen om ett liv där Louis Vuitton-väskan för 70 000 spänn införskaffas med en klackspark och där det aldrig är för stressigt för en långlunch med väninnorna.

”Spärra in näktergalen i buren”, ”skrapa hans morot med mitt rivjärn” – aldrig tidigare har jag läst en skönlitterär text med lika många och fantasifulla omskrivningar för könsorgan eller sexualakt. I ett och samma stycke benämns det manliga könsorganet som flöjt, knölpåk, hjärtevärmare och regel och liknas därtill också vid både spett och basun. Jag skrattar högt och tror gång på gång att uttrycken inte kan överträffas, men ack så fel. Det är mäkta imponerande och en mycket varierande och roande läsning.