Fenomenet Sex and the city har blivit film. Och efter ett fyra år långt avbrott är de för fansen brännande frågorna: håller konceptet fortfarande och kan de annars 22 minuter korta episoderna engagera under en långfilm? I hela två timmar och 24 minuter ska vi se på när stilikonen Carrie, sexmonstret Samantha, lyxhustrun Charlotte och karriärkvinnan/småbarnsmorsan Miranda shoppar, inreder paradvåningar och dinerar på flotta restauranger. Jag får en lätt förkänning av träsmak redan vid tanken.

Tio år har gått sedan serien startade och det mesta är sig likt i Manhattandamernas liv. Kolumnisten Carrie skriver fortfarande lika långsamt fram sina oskarpa slutledningar, Samantha är fortfarande lika ogenerat dryg, Charlotte lika pryd och Miranda lika förnumstig. Med den ringa skillnaden att alla blivit äldre, att ingen längre är singel och att jakten på såväl engångsligg som den rätte verkar vara över (vilket från början var vad storyn kretsade kring). Plotten är enkel: ska Carrie och stora kärleken Mr Big (Chris Noth) få varandra till slut eller kommer förvecklingar att sätta hinder i vägen, som de gjort sedan 1998?

Mycket kan sägas om hela Sex and the city-konceptets moraliska försvarbarhet, med allt vad det rymmer av ytlighet och förhärligande av kommersialism. Och att syftet med att efter fyra år damma av en nedlagd kassako är ren pengakåthet råder det ingen tvekan om. Men ett är säkert – gillar du Sex and the city kommer du inte att bli besviken. Filmen är en fröjd för ögat, ett frosseri i flådiga designerplagg, bröllopsdrömmar och romantik. Här bjuds inte på några djupare resonemang och det ogenerade välståndet kan få vem som helst att må illa. Men i rättvisans namn, Sex and the city har aldrig varit ämnad att spegla verkligheten.

Istället handlar det om den ouppnåeliga drömmen om ett liv av glamour och festligheter. Rent logiskt är det förhoppningsvis ingen som tror att Carries ringa skribentarvode kan finansiera ens en halv Oscar de la Renta-blåsa i kvartalet, men sådana petitesser är oväsentliga. I Sex and the city-världen ska det inte finnas några bekymmer. Därför förlorar filmen helt på sina små försök att då och då bli seriös. Depressioner och sorgsna miner blir bara pinsamma och visar med ens att kvaliteten inte direkt är hög, vilket annars hade kunnat passera som förlåtligt.

Sex and the city har ibland helt orättvist setts som ett inlägg i en feministisk debatt, där kvinnlig sexuell frigörelse och självständighet framställs på ett revolutionerande vis. Vilket är helt missvisande. För Carrie med anhang är det helt okej att låta mannen i ditt liv stå för fiolerna och lägga drömmar om karriär och självförsörjning på hyllan till förmån för bekvämlighet och ännu fler par Manoloskor. Sex and the city ska inte ses som någonting annat än lättsam romantisk komedi, andra anspråk blir direkt farliga.

Tyvärr har den fräckhet och rappa dialog som från starten var seriens signum gått förlorad under åren. Vassheten har fått ge vika för en mer safe framtoning, vilket är synd. Och personligen sitter jag som på nålar redan efter två timmar, en och en halv hade varit mer lagom. Men orkar du med längden, ytligheten, en förlegad syn på könsroller och diverse andra fånigheter är filmen onekligen en njutbar verklighetsflykt. Det ska den ha.