Det är väldigt lätt att digga Musikteater Kåbras lustfyllt enkla Digga Dig, med sina inspirerat framspelade livsexempel för dagisgrupperna (föreställningen ges också i en version för lågstadiet). Här handlar det om olika slags förhållande till självkänsla och kompisskap.

Tre färggrant klädda skådespelare, alla multiinstrumentella musiker, leker sig lätt och ledigt fram genom föreställningens frågeställningar. Det är samspelt och roligt. Situationernas varierande konstellationer skiftas med smidig kvickhet. Mimers Hus nästintill fullsatta, salong ekar av barnens nyfikna tillrop. Aktörernas lekfullhet med instrument och röster väcker genomgående ett roat gensvar. Som ett exempel har jag inte någonsin sett en kontrabasist hänga sitt stora instrument som en gitarr och spela det med samma bravur!

Med behändigt kommunikativ åskådlighet iscensätter gruppen relationernas alla frågeställningar. En gång står två av dem vid sidan och viskar om den tredje, vid ett annat tillfälle sätts kompisskapets kärna i centrum. Vad betyder det egentligen att vara en bra kompis? Ivriga förslag haglar in över scenen. Musik och sångtexter är skrivna direkt för föreställningen med en fantasifull helhetskänsla.

Big Winds nya föreställning Askungen är en originell skapelse, vars djupa rötter i commedia dell’arte omskapats under långvarig populär brittisk teatertradition till musikteaterhybrid i sagoform. Panto kallas den, en form, som varken kan härledas till pantomim eller mim, och till vars nutida aktörer Tiger Lillies räknas. De senare spelar vanligtvis i en mer depraverad, melodramatiskt förhöjd spelstil, i pjäser som Flickan med svavelstickorna och Pelle Snusk. Big Wind spelar sin Askungen som burlesk, vital musikteater för hela familjen. Men visst går det att ana vaga spår av den brittiska originaltextens betydligt vildare omtolkningar.

Att resultatet blivit lyckat framgår med all önskvärd tydlighet under premiären på Stadsbibliotekets Hörsal, där Askungen kommer att spelas en tid, innan gruppen ger sig ut på turné. Flera roller än vanligt finns tillskrivna i originalet; Askungens pappa, till exempel, vem har någonsin hört talas om honom?

Så finns en figur vid namn Knapp (Buttons i den brittiska förlagan), en ung pojke, upp över öronen förälskad i Askungen; som i sin tur betraktar honom som en god vän. Dennes roll är dessutom att hålla publiken varm och igång med att bua ut de elaka och att engagerat ömka scenens ledsna eller förälskade karaktärer.

Mitt i pantons vildsinta turer skimrar Askungesagan med slott och glassko och allt vad man kan önska sig av balens romantik på slottet. Här lyser Bröderna Grimms gamla saga till mellan skogens träd, långt bort från allt som Disney glömt och gömt i filmen. Det hör till föreställningens största förtjänster att ha funnit en spelstil, vars ofta mycket skrattretande uttryck har som primärt mål att med inte alltför subtila medel återskapa sagans kraft.

Om styvmodern och hennes döttrar är elaka i sagan är de här rena svinen, inte bara mot Askungen, utan till och med mot varandra. Sagans goda fe iklär sig också ett så överraskande rolluttryck och sådan magisk förmåga att det inte bör avslöjas. Spelet balanserar skickligt mellan löje och stor komik, i sirligt dråplig, dansant samverkan med kostymernas skruvade uppfinningsrikdom. Den lilla ensemblen känns helt ett med textens snillrika kvickhet, särskilt Johanna Ehn som med förunderligt snabba klädbyten och smittande spelenergi axlar både Knapps och Styvmoderns roller.