347 kronor och 70 öre. Det är vad staten betalar per timme för att en människa med funktionsnedsättning ska kunna leva sitt liv. Nu varnar assistenter, brukare och anordnare för att systemet är på väg att rasa ihop.

Henrik Petrén sitter på Fremia, organisationen för idéburna assistansverksamheter. Han har just presenterat Fremiabarometern 2026 och siffrorna är brutala. Drygt åtta av tio anordnare säger att verksamheten är satt under ekonomisk press. Nio av tio säger att ersättningen inte täcker ökade utgifter och inflation.

– Det vanligaste som anordnarna nu drar ner på är kompetensutveckling och att assistenter anställs till lägre ingångslön, säger Henrik Petrén.

Konsekvensen? Svårare att rekrytera. Svårare att behålla. Ytterst drabbar det de assistansberättigade.

Ett gap som växer varje år

Sedan 2015 har den årliga höjningen av schablonen inte hängt med lönerna. För 2025-2026 ligger de kollektivavtalade löneökningarna på 6,4 procent. Tidöpartierna höjde ersättningen med 4,5 procent. Gapet växer.

En undersökning från Grant Thornton, framtagen på uppdrag av Vårdföretagarna, visar att den genomsnittliga kostnaden för kommunal personlig assistans 2023 var 428 kronor per timme. Schablonen samma år: 324,50. En skillnad på över hundra kronor. Idag är gapet sannolikt ännu större.

– Schablonen är nu så låg att även om privata och ideella anordnare inte tar ut någon vinst alls så går de back, säger Henrik Petrén.

Han pekar på vad som händer när seriösa verksamheter inte längre kan bära kostnaderna. De lägger ner. De säljer. Och då öppnar dörren för andra.

Kriminella väntar i kulisserna

Utbetalningsmyndigheten slog i maj larm om att kriminella kan ta kontroll över assistansbolag. Myndigheten pekar på ett kryphål: IVO kontrollerar inte ägare och ledning efter att tillstånd beviljats. Under 2019-2025 har styrelsen hos nästan hälften av alla assistansanordnare med tillstånd förändrats på något sätt. I ett fall gjordes sexton styrelseförändringar under perioden.

Sophie Karlsson på IfA, Intresseföreningen för assistansberättigade, ser kopplingen tydligt.

– Risken just nu är att seriösa verksamheter känner att de inte kan fortsätta bedriva verksamhet på de premisser som råder, och att de kriminella då passar på att ta sig in, säger hon.

Låg ersättning och bristande kontroll har, som hon uttrycker det, dukat bordet.

Brukarna ser institutionen hägra

För den som är beroende av assistans handlar det inte om siffror i en budget. Det handlar om att kunna bo kvar i sitt hem. Om att inte tvingas in i en gruppbostad mot sin vilja.

I en debattartikel i Altinget beskriver assistansanvändare hur alternativet till personlig assistans för många blir institution. Kvinnor, oftast, förväntas återigen offra sina karriärer för att bli ofrivilliga assistenter. Självbestämmandet, det som hela LSS-reformen byggde på, urholkas timme för timme.

Regeringen har tillsatt en utredning. Den ska vara klar 2028. Därefter ska förslag beredas, remitteras, förhandlas.

Familjer kan inte vänta till 2028. Det skriver flera debattörer i Altinget, och det är svårt att säga emot. Barn får avslag idag. Vuxna får sin frihet beskuren idag. Assistansanvändare planerar sina liv utifrån minuter, inte utifrån behov.

Från november blir det värre

Henrik Petrén pekar på en konkret tidpunkt. Från den 1 november i år får deltidsanställda assistenter rätt till ersättning motsvarande övertid när de arbetar utöver sin tjänstegrad. En rimlig rättighet. Men utan höjd schablon blir det en ytterligare kostnad som ingen har budgeterat för.

– Detta måste åtgärdas, säger han.

Kravet från branschen är tydligt: höj schablonen till minst 400 kronor per timme, och indexera den därefter efter löneutvecklingen. Annars finns det snart inga seriösa anordnare kvar att indexera åt.