• Brittiska Jessie Ware hörde till Popagandas höjdpunkter.
Fria Tidningen

Starkaste året i Popagandas historia

Från nya brittiska souldrottningen Jessie Ware via The XX electrominimalism till Håkan Hellströms starkt emotsedda folkhemsindiepop. Jens Ahlberg summerar det starkaste året hittills i Popagandas historia.

Efter ett mellanår, med få besökare trots dragplåster som Thåström och Teddybears, har Popaganda-ledningen rest sig ur askan. Årets festival var slutsåld båda dagarna, mycket tack vare The XX och Håkan Hellström. Dessutom har man vågat satsa på fler kvinnliga artister, både stora och små.

Det hotande ösregnet blev som genom ett mirakel förvandlat till duggregn, bara för att spricka upp till sol andra dagen. Stämningen var uppsluppen och alla väntade på Håkan. Så kändes det i alla fall bland alla sjömanskostymer, matrosmössor och Hellström-ansiktsmålningar. Köerna till mat och dryck var under all kritik och många valde att missa en konsert för att istället äta uppe vid Skanstull. Det här måste festivalledningen ändra på tills nästa år.

Den första dagens stora behållning är avslutande The XX, som liksom sveper allt annat man sett åt sidan. Det är helt fullsatt framför scen, på trädkullen till vänster och vid barområdet till höger. The XX gör sig bäst på mindre scener och ger bättre förutsättningar åt de klaustrofobiska och minimalistiska dragen i deras musik, som på Berns förra året. Ändå lyckades de förhäxa publiken med svarta skuggor, knivvasst bländande magnesiumljus och suggestiva låtar som "VCR", "Try", "Crystalised" och avslutande kärlekssången "Angels". Det är oemotståndligt, Oliver Sim, Romy Madley Croft och electronica/beatmästaren Jamie xx i bakgrunden har en unik förmåga att med små medel dra in publiken i sitt universum. Det enda som går snett är en felspelning av låten "Chained" som gör att det gravallvarliga bandets Oliver Sim spricker ut i några kucklande skratt som nästan stör stämningen.

Den andra stora behållningen är Mercury Prize-nominerade brittiska Jessie Ware som gör soulig, Sade-influerad musik. Hon har en mycket expansiv sångröst och är avslappnad, mycket publikflirtande och skapar god stämning. Låtarna "Running", "Wildest moments", "Imagine it was us" och "If you never gonna move" är toppar. Hon har bara släppt det kritikerhyllade albumet "Devotion" (2012) och lyckas förnämligt med sina unika hybrid av klassisk soul och modern electronica.

Kate Nash har förvandlats från den tidigare pianoprinsessan till en röjig, utflippad Riot Grrrl-musiker; en oväntad energikick med gitarrmangel, dans och kommentarer som "Bitches are better than blowjobs!".

Taken by Trees, med Victoria Bergsman nästan sovande, drickande rödvin med solglasögon på scenen, är tyvärr nästan ointresserad av sin publik. Den vackra, drömska pop med inslag av electronica, dub och världsmusik, som hon skapat sedan avhoppet från The Concretes 2007 lyfter inte. Det är lojt, rösten är torrt oengagerad trots de strålande kompositionerna. Men som en av Sveriges främsta popsnidare med låtar som "Lost and found" kanske man kan få avskärma sig lite.

Grammis-nominerade Sibille Attar gör däremot en härligt energisk, omvälvande och spännande spelning. Hon hoppar omkring som en popschaman med svallande hår och tamburin. Ibland spricker den ylande skönsången av intensitet. Efter kritikerhyllade debutalbumet "Sleepyhead" tidigare i år är det en artist att vänta stordåd av i framtiden.

Jens Lekman och Hot Chip är en väl avvägd uppvärmning inför det stora finalnumret. Jens Lekman har en enorm låtskatt att ösa ur, och ett starkt kompband. Hela publiken samlas i stora skaror kring "Black cab", "Maple leaves" och "You are the light". Han överraskar med en svensk version av "Julie". Det är strålande mysigt men kanske lite för trevligt, som en träff med bästa polarna där alla tycker likadant och ingen överraskar en.

Hot Chips konsert är otroligt svängig och och blir aldrig monoton. De medelålders medlemmarna i bandet har minst lika kul som publiken och lekfullheten avspeglas i de dussintals olika instrumenten: syntar, dj decks, trummor, slagverk, tamburiner, bas, flera gitarrer och mycket annat, växlande mellan medlemmarna. Hitlåten "Over and over" är spelningens pärla, ett skönt utdraget epos som får publiken att bli en månghövdat dansmonster.

Efter denna urladdning avslutar Håkan Hellström festivalen med en fullpoängare till konsert. Han står verkligen ut från mängden bland svenska artister när det gäller antalet låtar som berör. Jens Lekman står på en pall bredvid mig och sjunger med.

Den två timmar långa spelningen är rik på nyanser och Håkan Hellströms uttryck, vackra melodier, texter, energi och oförställda hjärta skapar stark dramatik – sorg, intimitet och glädje – som ingen annan. Ett Popaganda i världsklass.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jazz är farligt räddar liv

Under Kulturkalaset återkommer klubbarrangören Elena Wolay med festivalen Jazz är farligt på Liseberg.

Göteborgs Fria

Det våras för jazzen

Ett säkert vårtecken är Gmlstn Jazz. Under en vecka erbjuds jazz från lokala akter, men även internationella stornamn.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu