Vintern 2009 lämnade Barack Obama Skandinavien som fredspristagare. På onsdag kommer USA:s president hit igen, men nu som krigshetsare. Han vann sitt första presidentval 2008 med löften om att ända krig i Mellanöstern, återupprätta FN:s roll i världspolitiken och stänga Guantánamobasen på Kuba. Som bekant är Guantánamo är fortfarande i bruk och FN:s arbete i Syrien förlöjligas. Obama ingrep militärt i Libyen 2011 och har kraftigt ökat USA:s ansiktslösa krigföring i Jemen, Pakistan och östra Afrika genom drönarattacker.

När utrikesminister John Kerry (Bushs motkandidat 2004) förra veckan gick i god för att den syriska regimen låg bakom den vedervärdiga kemattacken mot civila, kunde jag inte låta bli att nypa mig i armen och undra vilket år det var. Jag tyckte mig höra Colin Powell, utrikesminister under Bush och den som inför FN:s säkerhetsråd ”bevisade” att Saddam Hussein hade kärnvapen. De makthavare som ersatte Bush och Cheneys nykonservativa hegemoni i Vita huset var desamma som kraftigast hade kritiserat deras utrikespolitik och lovat förändringar. Men USA:s utrikespolitik är fortfarande krigscentrerad, och mycket lite har förändrats. Eller kanske är det inte så lätt?

Demokrater jag talade med i USA stack inte under stol med sin stigande frustration inför Obamas vända kappa sedan han tillträdde Vita huset. En ung demokrat från Maryland menade ändå att Obama inneburit en nystart för USA och bättrat på landets globala anseende. ”Men visst är jag förvånad över att hans löften om förändring, nytänk och fred inte har blivit mer än just ord. För så har det ju faktiskt blivit”, sade han.

I USA:s nordvästra delstater var en sak slående: krigströttheten. ”Aldrig mer ska vi lägga oss i andras angelägenheter”, hette det. Obama tycktes instämma i den krigströttheten inför sin första valseger 2008, adderade det till sin politiska identitet. Därför blev hans tal den 4 kuli 2013 en chock för många – särskilt demokrater. Ett hyllningstal till USA:s militära kapacitet, en hyllning till kriget som politiskt redskap. Men Obamas krigsretorik är vid närmare eftertanke inte något nytt. När han mottog fredspriset 2009 mötte han applåderna med – just det – ett försvarstal för kriget: ”Krigsmedel har en roll att spela när det gäller att bevara freden". En roll som Obama själv axlar när han närmast dagligen beordrar nya drönarattacker i Pakistan eller Jemen – handlingar som kränker folkrätten och de globala riktlinjer som Obama lovat att respektera.

Så hur kunde denna hoppets och den potentiella fredens budbärare förvandlas till en cynisk världspolitiker som upprepar samma misstag som sin hycklande företrädare? Att vara USA:s president kanske medför vissa skyldigheter. Kanske sitter det i väggarna, kanske är alla amerikanska politiker övertygade om sin utvaldhet och förträfflighet. Kanske är Obama bara en skicklig politiker som visste hur massorna kunde manipuleras i ett läge då ”förändring” och ”nej till krig” var gångbara slagord. Kanske är han bara ännu en i raden av skoningslösa makthavare, beredd att gå över lik för att visa sig slagkraftig och bestämd.

För den som sagt att kriget är en nödvändig metod för att framtvinga fred är kustmissiler mot mål i Syrien ingen avgörande sak. Snarare är det en förlängning av en politik som Obama sanktionerat även i drönarattackernas Mellanöstern, i kuppens Honduras och det lågintensiva folkmordets Västpapua. George Orwell beskrev denna cyniska tradition på följande sätt: ”Kriget är inte tänkt att vinnas, det är tänkt att vara kontinuerligt”.