Debatten har det senaste året gått het kring vinster i välfärden. Vågen av utförsäljningar och privatisering har nu gått så långt att allt fler människor börjar ifrågasätta riktigheten i att driva offentlig verksamhet som business. Det är inte minst mot bakgrund av rapporter om vanvård. Senast var det en autistisk 72-åring som hade spärrats in ensam i en skrubb på äldreboendet Vårbacka Plaza, drivet av privatägda Aleris.

Inom socialdemokraterna och Miljöpartiet verkar det fortfarande inte finnas en tydlig samsyn på hur man ska ställa sig. Alliansregeringen har däremot bestämt sig. Det som går, ska säljas och avregleras. Alliansen har bland annat sålt Vin & Sprit och Vasakronan, och håller på att sälja ut Nordea, Lernia, SEK med flera. Apoteket förlorade för tre år sedan monopolet. Som ett brev på posten varnade nyligen ledarna för Farmaciförbundet på DN debatt (5/8) om att livsviktig service hade försämrats på apoteken. Vem tjänade egentligen på omregleringen av apoteket? Och vilket är nästa föremål för utförsäljning? Kanske SJ, Akademiska Hus eller SBAB, eller något annat av de 54 statligt ägda bolag, som tillsammans ger statskassan en årlig extra inkomst på nära 27 miljarder kronor. Det är mer pengar än vad hela studiestödssystemet kostar.

Säkert riktas giriga ögon mot ett av statens största och mest lönsamma ägodelar: Vattenfall. Företaget har fått utstå massiv kritik för sina miljövidriga investeringar i tysk kolkraft. Kanske kan den dåliga publiciteten vara ett smörjmedel för att sälja det utan alltför massiva protester. Problemet har dock inte varit för mycket statlig styrning, utan snarare för lite. Investeringarna har drivits av affärssinne i högre grad än omsorg om planeten. Det lär knappast ändras om det blir privata ägare.

Ännu värre, nästa föremål för intresse kan bli vår vattenförsörjning. I Sverige är vatten en icke-fråga. Det sköts smidigt av kommunägda verk som i stort ska gå runt. Vi sätter på en kran, det kommer ut rent och billigt vatten. Det blir en liten rubrik om ett vattenverk får problem med driften eller någon spiller en tank olja i vattentäkten. Annars tänker vi inte på det. I andra delar av världen drivs det av mer affärsinriktade intressen som förser dunkar av, i bästa fall, rent vatten till människor som får offra halva sin inkomst i utbyte. Men det är ju ett u-landsproblem. Inget för oss att oroa oss för. Skulle privata aktörer ta över i Sverige, så lär vi väl knappast märka att något har hänt. Eller?

Nyligen skrev The Guardian om hur det har blivit med Englands vatten, som privatiserades under Thatchers år vid makten. De tio största privata vattenförsörjnings- och reningsbolagen har under de senaste nio åren dömts för att förorena vattendrag och stränder omkring tusen gånger, med försumbara straff. De har höjt avgifterna för konsumenter och samtidigt undvikit skatt, genom att ta höga lån och kvitta det mot inkomster. Allt för att kunna ge maximal utdelning till sina ägare. Om (när) bubblan – eller skall vi säga vattenblåsan – spricker, vem tror ni får betala? Det är knappast svårt att tänka sig ett scenario där ägarna smiter undan, medan staten står med det obehagliga valet att antingen behöva fylla på med skattepengar eller riskera att vattenförsörjningen brister.

Vatten är ingen het fråga i Sverige just nu. Det är det däremot i stora delar av övriga världen, och även i övriga EU. I skrivande stund har över en och en halv miljon européer skrivit under uppropet på right2water.eu som vill att EU försäkrar alla en säker tillgång till vatten. Det innebär bland annat ett stopp för privatiseringar. Sådana upprop kan bli mycket betydelsefulla. Vem vet vad som ligger på bordet nästa gång Sveriges regering bjuder in till auktion?