Ett hakkors mot USA
För 30 år sedan förlorade USA Vietnamkriget, det mest barbariska och omfattande kriget sedan andra världskriget. Världsopinionen tvingade till slut fram ett stopp på det mer än tioåriga krig som tre amerikanska presidenter hade fört. Opinionen för Vietnam var global, och buren av ungdomar. I Sverige organiserades antikrigsrörelsen i De Förenade FNL-grupperna. Från 1965 växte opinionen kraftigt i hela Sverige, och vid varje större varuhus och torg bedrevs protesterna, varje vecka, år efter år till fram USA:s tillbaka-dragande 1975. Under de här åren hände det förstås många minnesvärda saker. Här ska endast en solskenshistoria nämnas.
Under en av USA:s många upptrappningar av terrorbombningarna, det var 1968, tog en av FNL-aktivisterna i Stockholm, Lennart Svensson, saken i egna händer, för att protestera mot krigsanvändningen av kemikalier, såsom napalm, och växtgifter som Agent Orange. En kulen höstdag inhandlade han en försvarlig mängd växtgift. På kvällen klädde han sig i mörka och vattentåliga kläder. Gifterna hade han portionerat ut i några burkar, som han fäste i ett brett midjebälte. Målet var USA:s ambassad i Stockholm.
Det tilltänkta företaget var äventyrligt. Efter ett antal glaskrossningar både på ambassaden och annan amerikansk egendom i Stockholm, hade de utposterade amerikanska marinkårssoldaterna fått order att skärpa vakthållningen - med order att skjuta skarpt på inkräktare. Två vakter patrullerade ambassadens område den här kvällen. Ett envist strilande regn gjorde att vakterna drog sig tillbaka under taket på ambassadens altan vid 22-tiden. Där ställde de sig för att röka några cigaretter och för att ondgöra sig över det bistra, svenska höstrusket.
Strax utanför fanns Lennart Svensson, som snabbt och ljudlöst gled över staketet, där han sedan energiskt ålade sig fram till mitten av den stora gräsmattan utan att synas. Han pudrade snabbt ut växtgifterna. Sedan ålade han sig tyst och snabbt tillbaka igen, och försvann från ambassadområdet. På altanen glödde fortfarande cigaretterna hos de intet ont anande vakterna.
Hösten gick, och vintern, utan att något ovanligt hände vid ambassaden - förutom de sedvanliga antikrigsprotesterna utanför på gatan. Lennart hade en mycket privat anledning att då och då jogga förbi området. Han hade stor tilltro till växtgifterna, och väntade otåligt på att det skulle våras. Han blev inte besviken. I slutet av mars kunde USA:s ambassadör för första gången skönja en tydlig missfärgning på den stora gräsmattan intill ambassadens entré. Den växte sig större och kraftigare för var dag. Skandalen fullbordades på mindre än en vecka: ett flera kvadratmeter stort, brunt hakkors hade på något märkligt sätt uppkommit i den i övrigt mycket frodiga och gröna gräsmattan.
När den tillkallade trädgårdsmästaren några kvällar senare 'diskret' lät en grävskopa sanera bort hakkorset och flera kubikmeter förgiftad jord, hade ryktet om den antiimperialistiska aktionen för länge sedan spridit sig i alla diplomatiska och politiska kretsar i Stockholm. Skandalen blev till slut en fråga på högsta nivå i Washington, som utfärdade striktare order om bevakning vid de amerikanska beskickningarna utomlands, och alldeles säkert en förnyad kritik av den svenska regeringens klena polisbevakning av amerikanska intressen.
Ungefär vid samma tid hade USA inlett 'den brända jordens taktik' i Vietnam, som gick ut på att tömma stora områden på vietnameser och sedan förstöra områdena helt och hållet. Aktionen på ambassadens gräsmatta var symbolisk. Den firades stort av FNL-grupperna. För den svenska säkerhetspolisen, som ju hade tiotusentals Vietnamaktivister och sympatisörer i sina register, innebar det dock hårt arbete. Men trots att spaning pågick mot minst ett tiotal personer som hette Lennart Svensson, kunde ingen knytas till hakkorset på den amerikanska ambassadens gräsmatta. Hela amerikanska ambassaden rasade över det lilla stycke av 'bränd jord' som de tvingats bidra med.
Det sägs att USA:s ambassadör i Stockholm aldrig riktigt återfick sitt amerikanska självförtroende igen. Han drabbades av så kallad posttraumatisk stress och kände sig besvärad livet ut så snart som Hitler i något sammanhang fördes på tal.
Fotnot
Jan Åberg var pressekreterare för De Förenade FNL-grupperna i Sverige i slutet av 1960-talet.