Efter sex år återvänder så syskonbandet Don’t Be a Stranger med sitt andra album. Bandet passar bäst under stålgrå skyar, med ett snällt duggregn och en vinande snålblåst i ansiktet. Spåret Coat präglas av samma grådisiga och melankoliska glesbygdsromantik som omslaget signerat konstnären Lars Lerin.

Hur det låter? Som bräcklig, skör, lågmäld indiepop, framför allt med fina gitarrer och för den som uppskattar kollegorna i Sambassadeur eller The Concretes. Indiepop som är vän utan att vara för vän. Här återfinns även bluesartade Whose baby, och Long time leaving utmynnar i fint tillbakahållna gitarrmattor. Dessutom en guldstjärna för det vackra Rhodespianot.